Jag vill inte förstå.

Det är bara dagar till det har gått ett år. Jag är så fruktansvärt ledsen ikväll. Känslan att inte veta vart jag ska ta vägen. Jag saknar honom så mycket och jag förstår inte att det snart gått ett år. Jag får som en panikkänsla när jag tänker på de. Det känns som det bara var någon månad sedan som jag kysste honom. Jag minns allt så tydlig sista gången vi sågs. Vad vi åt, vilken film vi såg, vilka låtar vi dansade till och vad vi pratade om. 

Jag lyssnar på P3 på dagarna och häromdagen intervjuade dom en tjej som var bipolär. Tanken har slagit mig ifall Mauritz kunde vara de. Men det stämmer inte riktigt. 

Men hon som blev intervjuad berättade om när hon fick sin diagnos och hon började äta medicin. Hon sa att hennes "sjukdom" och självmordstankar blev så mycket värre när hon började med tabletterna. Hela hennes första år var fruktansvärt sa hon. 

Jag hamnar i de tänket igen. Att detta hade inte behövt hända. Att vi förlorat Mauritz i onödan. Jag önskar så innerligt att han aldrig ätit cipralex utan hade fått prata med någon. 

Sista dansen

Idag är det ett år sedan och sista gången som jag och Mauritz dansade. Han hade sina vita jeans och ljusturkosa t-shirt som han köpt på Zara innan vi åkte på vår Kretasemester året innan. Han var så fin. Jag kommer ihåg att innan vi åkte stod jag och tittade på honom och sa åt honom hur fin han var. På dansen ville de flesta damer/tjejer dansa med honom. För så duktig och utmärkande var han. Han hade sin egna stil och tillsammans var vi grymma på dansgolvet. 

Vad jag saknar att vara i hans armar. Att följa honom i dansen, se det där leendet och dom höjda ögonbryna. 

Jag har inte dansat på snart ett år. Jag älskade att dansa och dans var en stor del av mitt liv. Nu finns den inte där och det är inget jag känner att jag klarar av. Vetskapen av att det var så vi träffades, vårat gemensamma intresse och känslan att dansa med någon man älskar. 

Mauritz älskade att dansa, tänk att dansen förde oss samman år efter år tills vi blev ett par. 

Många danser med Mauritz på olika event och ställen i Sverige bär jag i mitt hjärta för alltid. Saknar dom som aldrig kommer bli av. 

När ångest blir vardag

Den 22 aug kom det smygande...... till att eskalera till ett illamående som sitter i. I olika styrka under hela dagen. Konstant. Känns som jag ska spy när jag gör nån form av ansträngning eller lutar mig fram.  Det är som det vore ett lock i halsen. Kan inte andas djupa andetag. Det tar stopp. Känslan av att kolsyra i bröstet och hjärtat slår fortare fast att det inte gör de. Domningar och stickningar i armar och händer. 

En kväll förra veckan låg jag i soffan. Orkade inte göra nånting på hela dagen men ändå slog hjärtat fort. Tanken som kom och var så övertygande att jag faktiskt trodde att jag höll på att dö. 

Känslan kommer nu var och varannan dag. I kön på mataffären. I bilen eller när som. 

Äta går inte heller nå vidare. Får inte ner speciellt mycket. 

Panikångest säger dom på vårdcentralen. Är detta min vardag nu? Var kom den ifrån? Orkar inte min kropp detta längre? 

Jag önskar ingen detta. Vet inte vad jag ska göra åt det. Försöker att ta det lugnt. Andas lugnt. Inte tänka för mkt. Inget hjälper. 

Hjärtat som inte orkar

Ofta frågar jag mig själv. -Hur länge kommer mitt hjärta orka? Är det så här det känns när det inte gör det längre? Konstant illamående, klump i halsen och värk i bröstet. Som hugg och stick. 

Försöker släpa mig ut på promenad eftersom psykologen verkligen tycker de. Men en promenad på 40 min gör att mina ben knappt bär mig resten av dagen. Det är som jag snubblar fram och det finns ingen ork. Som mina händer inte lyder och jag tappar saker. 

Jag är så fruktansvärt ledsen. Ledsen över allt som hänt och över hur mitt liv blev. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att komma på fötter igen och se nån glädje i livet igen. Allt känns så meningslöst. 

Snart tio månader

Det har om bara nån dag gått tio månader. Tio jävla månader. Känslan är att det hade lika gärna bara varit för några veckor sedan. Ibland vill jag bara att tiden ska gå så fort den bara kan. Att det hade gått 5 år eftersom människor säger att det kommer kännas bättre. Många vet inte vad dom pratar om. Dom säger det man ska säga. Det man har lärt sig säga till en människa i sorg. 

Det känns annorlunda i hjärtat nu. Själva chockfasen har väl börjat gå över. Istället kastas mina känslor upp och ner likt en berg och dalbana. Jag kan inte fatta. Jag kan inte acceptera att livet blev så här. Av vilken anledning Mauritz inte finns hos oss längre. 

Det har varit semestertider för dom flesta. Jag är jätteglad för mina närmaste att deras liv fylls med glädje och upptåg tillsammans med deras familjer och respektive. Kanske är det just därför som jag känner mig så fruktansvärt ensam. Och i ärlighetens namn är det fruktansvärt jobbigt att se att livet fortsätter för alla andra. 

Tänker på var jag och Mauritz hade semestrat om allt var som det brukade. Troligtvis husvagnssemester, dans och nostalgifestivaler. Det var vår grej. Jag älskade att packa in i Mauritz husvagn som kom att vara vårt hem under nån vecka ofta hade vi min amazon som dragbil. 

Jag har tänkt mycket på vår första dejt vi hade för 3 år sedan och hur det kändes när han kom gående mot mig när vi inte setts på flera veckor. Hur allt kändes så rätt från första början. 

Nu känns allt bara fel, ser fortfarande ingen mening med nåt. Känns som jag bara vill slå ihjäl tiden med oviktigheter som saknar betydelse och som inte involverar andra människor. Orkar inte med prestation, krav och ansvar. 

Mauritz du är så fruktansvärt saknad.  Jag blev kvar utan dig, men du tog mitt hjärta med dig. Älskar dig. 

5 år

Idag för precis 5 år sedan såg jag Mauritz för första gången. Idag har det minnet varit så tydligt och hur jag tänkte när jag såg honom.

Det var dansbandsveckan i Malung och jag stod vid dansbana 3 och såg över huvuden och axlar för att kunna snegla in på dansgolvet. Där dök han upp på dansgolvet. Röda byxor och välkammad pompadour frisyr. Han gled över dansgolvet i en foxtrot. Jag kommer i håg hur jag inte kunde slita blicken från hans fötter och häftiga myggjagare. Hans stil var alldeles egen och jag tänkte. -han skulle jag vilja dansa med, men i samma sekund insåg jag min begränsning. Jag var ju inte alls sådär duktig. Jag ville inte göra bort mig. 

Arvingarna spelade och låten tog slut. Plötsligt stod han snett framför mig till höger. Skulle jag våga...... Jag vågade och knackade på hans vänstra axel, frågade om jag fick lov. Ja visst sa han. 

Det var trångt på dansgolvet och jag var jättenervös. Mauritz såg sig om väldigt mycket eftersom det var väldigt trångt. 

Det gick inte så bra att dansa. Vi dansade två bugg och tackade sedan för dansen. Det kändes lite tråkigt att det inte gick så bra. Inte visste jag då att han skulle bjuda upp mig kommande kvällar och vi skulle dansa i timtal. Vi fann varandra i dansen på en gång och hade så roligt. En dansupplevelse jag aldrig glömt. 

Dans känns idag som något väldigt långt bort. Jag älskade att dansa. Jag älskade att dansa med Mauritz. Vi hade en så speciell dans stil att vi ofta fick beröm och kommentarer av andra på dansgolvet. Att vi var så fina tillsammans och skulle fortsätta köra vårt eget race. Jag orkar och klarar inte av att köra loppet själv. Tänker på alla minnen som jag har med Mauritz som är kopplade till dans och dansbandsveckan. 

Jag tror att många letar nog efter honom för en dans dessa kvällar denna vecka. Om dom visste att det var förgäves. 

Mauritz älskade att dansa, han kunde åka bil själv i timmar för en danskväll. Han dansade på sitt sätt och förde så tydligt att alla kände sig som proffs. 

Idag är en sån dag igen att det känns som om det är omöjligt det som hänt. Som att min hjärna måste stänga av för att jag överhuvudtaget ska kunna överleva dagen. 

Om

Om Mauritz hade funnits kvar idag hade han kommit till mig i en av sina många bilar. Troligtvis sin gamla Saab. Bådas semester hade med säkerhet börjat. 

Vi hade gjort oss  i ordning i matchande kläder och gått på gala kväll. Följt av dans i timtal. 

Idag är mitt huvud tomt. Finns inga känslor idag. Känner mig död. Huvudet värker sen tidig morgon. 

Just den här veckan som kommer finns det så många -Första gången. Första gången jag såg honom, första gången vi dansade, första bilden jag tog på honom, första gången vi kysstes. Första gången vi sov bredvid varandra. 

Saknar hans närhet att det hugger och sticker i mitt bröst. Hans doft. Hans beröring. Hans röst. Hans steg. 

Mauritz, jag önskar att det hade varit du och jag för alltid. Tillsammans mot strömmen, som vi brukade säga. 

Jag är tom. Trasig. Ofullständig utan min älskade. 

Kär

Igår var det på dagen 3år sedan jag blev kär i Mauritz. Vi hade haft en ganska intensiv sms kontakt i säkert nån månad innan vi visste att vi skulle träffas. Klart att det pirrade i magen när jag fick sms från honom. Men det var den kvällen på dansbandsveckan, när han stod där i sin svarta skjorta och gula byxor och väntade på mig. 

Jag små sprang mot honom och vi omfamnade varandra första gången på det sättet. Vi kunde inte slita oss från varandra på hela kvällen. Dansade i timtal och jag bara väntade på att han skulle kyssa mig. Det brann i mig och jag klarade inte av tanken av att kvällen skulle gå utan att kyssa honom. Vi kysstes till slut, dansade och bara kramades hela kvällen. Jag var så kär. 

Kvällen tog slut och alla gick hem förutom vi. 

Vi stod utanför entrén, pratade, kysstes och bara njöt av att äntligen vara i varandras närhet. 2timmar stod vi där. Tills vi gick åt varsitt håll för att få nån sömn. Samma procedur upprepades varje kväll resten av veckan. 

Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli vi när vi dansade första gången 2011. 

Mitt hjärta är inte helt utan dig. Min älskade Mauritz. 

Hur är det tänkt

Ibland.... eller ganska ofta nu undrar jag hur jag nånsin kommer kunna fungera i vårt jävla samhälle igen. Idag har varit en sån dag då jag stått och gråtit i smyg för det har inte gått att hålla sig. Jag är så fruktansvärt ledsen hela tiden. Kommer hem och stänger dörren och allt bara brister. Ångesten som kramar om min bröstkorg och tårarna tar aldrig slut.
Ska till läkaren igen i morgon. min psykolog har semester och dom ville väl ha lite koll. Men får ju inte prata om vad jag känner för med läkaren...... vet faktiskt inte vad vi ska prata om. Hur jag skall komma tillbaka i nåt arbetsliv och bidra till detta hamsterhjul kanske. Det sista jag tänker på. usch för att träffa massa människor, människor jag inte känner. Människor som är nyfikna och inte vet nåt om mig och kan ställa massa frågor. Vad händer om jag skulle säga som det var? Skulle dom vara kvar då. Inte många som är kvar i mitt liv efter allt som hänt. Kanske orkar inte människor med mig längre. Hela tiden försöker jag få mig själv att första att -Du är ensam nu. Jag vågar inte lita på människor. Jag är så känslig när det lovas högt och lågt och sen blir inget av. Känner mig så sviken och bortglömd hela tiden.

Jag vet inte hur jag ska orka allt. Önskar att tiden kunde gå fortare.

Midsommar

Nu var det länge sedan jag skrev. Men i morgon är det Midsommarafton. Tydligen något som skall firas. Jag ska hjälpa till i en servering, får se hur det går. Hoppas ingen pratar med mig. Känner igen mig. Det var ju 10 år sedan jag bodde här, på min uppväxtort. Känns som jag hamnat här mot min vilja. Men måste ju vara någonstans. Inget känns som hemma. Ingenstans får jag ro.

Förra midsommar kom Mauritz till mig och vi såg på en traditionell pjäs som spelas varje år. Dessutom var vi på ett typiskt midsommarfirande a la Dalarna. Jag hade dräkt som jag lånat. Jag kommer ihåg når jag hade tagit på mig så sa Mauritz att jag var fin och att han också hade velat ha dräkt. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Trodde verkligen inte att han ville ha daladräkt när han var från halland. Han hade sin favorit skjorta med vita jeans istället. Han var så fin.
Men jag fick dåligt samvete över att jag inte ens frågat om dräkt till honom.
Kommer det här dåliga samvetet någonsin försvinna?

Jag har kommit in i en period då jag fattar ingenting. Jag fattar inte att det som hände i oktober verkligen har hänt. Att Mauritz inte finns längre. Jag väntar fortfarande på att han kommer ringa straxt efter elva då han är på väg hem från jobbet.

Tiden går så jävla långsamt. Det är outhärdligt. Önskar jag fick vara gammal och hade levt klart mitt liv. Så jag slapp oroa mig för allt hemskt som kanske kommer hända.
Kvällarna och helgerna är värst. Ensam, inget att göra, vill inte göra något, känns som jag bara sitter i nåt förvaringsbås och tiden skall bara gå.

Hoppas jag klarar av att hålla ihop i morgon för allas skull.

en sån dag

Idag har det varit en sån dag. En sån dag då hjärnan är helt tom. Den jobbar frenetiskt på att försöka se möjligheter........ framtid. Den jobbar hårt. Som den inte orkar tänka på Mauritz, mina känslor eller vad det ska bli av mig i framtiden. Jag har lärt mig hur natten kommer bli till följd av detta. Dålig. Brukar inte kunna sova. Gråter utan hejd, panikångesten som ett brev med posten, vandrar i cirklar över golvet och önskar att jag kunde krypa ur skinnet. Att jag kunde krypa ur detta helvete som skall kallas liv.

Till slut brukar jag somna.... när klockan hunnit bli 3 eller 6.
Alla pratar om de olika faserna som jag ska gå igenom eller befinna mig i. Man vill så gärna stoppa in mig i ett fack så man kanske ska veta hur man skall vara kring mig. Nu är det inte så många som jag har kring mig och med alla menar jag läkare och psykolog. Men det känns som det står still. Jag fattar fortfarande inte att jag aldrig kommer få träffa se eller röra vid Mauritz igen. Det gör så ont att jag måste påminna mig om det. Ibland måste jag se honom på bilderna, när han ligger i kistan. Jag minns och förstår då. Det kanske låter konstig att jag tog bilder. Men jag ångrar det inte. Jag ångrar inte att jag såg honom en sista gång.

Skulle skicka ett Riktigt Vykort idag via postens app. Fanns tydligen en historik kvar där jag kunde se alla vykort jag skickat och när. Första vykortet jag skickade till Mauritz aug 2013 efter jag hittat en bild på när vi dansar. Vi är så fina, förälskade. Mina vykort som jag skickat fick följa med Mauritz i kistan. Ville att en liten del av mig och våra äventyr skulle vara med honom dit han skulle.

Hittade även vykortet på oss som vi skickade till hans familj när vi var på Kreta 2014. Det blev inte fler vykort från dom platser som vi tänkt att vi skulle till. Det blev inte fler. Jag önskar att det blivit så många fler.

Det så kallade livet fortsätter

Har varit dåligt med skrivande på senaste tiden. Är nog flera anledningar till de. Har kommit in i en period då jag helt enkelt inte bryr mig. Jag bryr mig inte om nånting. Jag orkar inte ta mig för mycket. Gör försök med att måla om någon stol och göra nya dyner, dagar som funkar bättre. Men allt känns så meningslöst.
Maten smakar inget. Den lilla glädjen jag försökte hitta igen när det kommer till matlagning finns inte där. Kommer den någonsin komma tillbaka?

Känner mig sviken av vissa "vänner". Har hamnat flera gånger i att så mycket energi har lagts på att försöka förstå varför dom säger eller gör på vissa sätt. Jag orkar inte bli sviken gång på gång. Jag orkar inte försöka sätta mig in i deras tankegång. Jag känner bara att det enklaste är att skita i att ha kontakt med dessa så kallade vänner. Jag blir bara ledsen.

Jag intalar mig själv hela tiden - ja du är själv och det är bäst om du är det. inga förväntningar, inget att leva upp till( att vara den som jag var innan allt hände). Hon finns inte längre.

Detta var inget upplyftande inlägg, jag förstår det. men det är min verklighet just nu. Den är bara mörker. Ensamt och mörkt.

Saknaden

Saknar honom så jävla mycket. Helgerna är värst, ifall jag måste rangordna. Känner mig så ensam, vilsen och rädd. Rädd för hur mitt liv kommer bli. Klarar inte av att tänka på nån framtid. Blir bara så ledsen. Ledsen för att den inte kommer delas med min älskade Mauritz. 

Radio

Idag lyssnade jag på nån lokal radiokanal. En slump, men när jag slog på började dom prata om äkta kärlek, när man vet att man träffat rätt. 

Personer mailade eller ringde in och berättade hur dom visste att dom hade träffat DEN rätta. Den som man vill dela livet med. Kände igen mig i allt. Jag tänkte på första gången jag såg Mauritz. Han dansade och jag fick en sån wow känsla. Tänk om jag fick dansa med honom. Det fick jag sen. 

Jag tänkte på vår första kyss två år senare. Vi dansade tätt intill varandra i en foxtrot. 

Allt kändes så avspänt med Mauritz från dag ett, våra tankar var ibland skrämmande lika om väldigt mycket. Delade intressen och gjorde drömmar. 

Radioprogrammet gjorde mig smärtsamt påmind igen på vad jag inte längre har i mitt liv. Vår kärlek. Mauritz, min andra hälft. Min tvillingsjäl. Jag känner mig inte hel.

Det onda i hjärtat, det tunga över bröstkorgen och klumpen i halsen sitter där hela tiden. 

När man inte vet hur mycket man orkar

Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv. -Hur mycket mer av detta helvete kommer jag orka?

Men jag kliver upp, fast jag inte ser nån mening med det. 

Jag äter frukost, fast jag inte har nån aptit. 

Jag försöker gå på en promenad, fast att stegen är så tunga att det känns som jag släpar mig fram. 

Jag andas, fast att andetagen inte känns som det naturligaste i världen längre. Som att varje andetag är en enorm ansträngning. Det känns som den där tyngden, den som trycker över min bröstkorg från och till hela tiden är mer påtaglig. 

Igår kväll när jag gick och la mig. Lyssnade till mitt hypnos/meditations spår. Jag orkade inte göra det som jag ska göra till rösten på cd spåret. Jag hade ingen ork. Jag hade gråtit nästan hela dagen. Samma idag. Gråter från och till hela tiden. Klandrar mig själv. Tänker på om man kan dö av brustet hjärta. Hur mycket mer klara mitt hjärta? Det känns annorlunda där inne. Där inne i bröstet. Jag är mer trött nu. Trött och vill sova. 

Lyssnade på en podd. Om att andas rätt. Gör mig medveten, kanske det hjälper. Mauritz sjukdom gjorde att han alltid andades genom munnen. Han kunde inte andas bara genom näsan. Tänk om han inte hade haft sin sjukdom, hade fått bättre förutsättningar. Hade han varit kvar då? 

http://www.halsosnackmedlottaochvictoria.se/podcast/13-anders-olsson-andetagets-makt-over-halsan/

Ett steg i taget. Jag upprepar detta hela tiden. Tänk inte på framtiden.... Ett steg i taget. 

NLP Hypnos

Min samtalshjälp består idag av psykologen på vårdcentralen. I gång i månaden, ca 1 timme. Jag har gett upp. Gett upp att få hjälp på Närpsykiatrin. Känslan av att dom inte vill ha mig där var väldigt tydlig. Dom la över ansvaret på Vårdcentralen som innan lagt över det på Närpsykiatrin. Jag förstår inte varför dom lät mig vänta i 4 månader på ett samtal om dom visste att det inte skulle ge kontinuerliga samtal? Så jävla uppgiven och känslan av att ingen vill hjälpa mig gör mig så jävla orolig. Vad händer nu? Känns som jag bara går i det tomma.

Men mitt i allt detta träffar jag en bekant till min mor som i sin tur känner en som håller på med NLP och Hypnos. Jag har träffat henne två gånger. Hon vill hjälpa mig. Jag är så fruktansvärt tacksam att jag fått träffa henne, gråta hos henne. Berätta om mitt livs bagage som jag inte orkar bära på längre.
Stunden med henne handlar mer om att försöka hitta och beskriva den Mimmi som en gång fanns. Den levnadsglada, omtänksamma, kreativa, roliga, dansanta, sociala och självsäkra. Den Mimmi som jag blev när jag hade Mauritz i mitt liv. Jag vet inte vem jag är utan honom. Men det är svårt. Hon ställer svåra frågor. -Vem är Mimmi? Jag vet inte det idag. Jag vet vem hon var. Men hon är inte här. Ibland kan det komma några sekunder ibland nån minut då hon tittar fram. Ett leende, ett skämt, ibland sjunger hon med tyst i en refräng på nån låt som spelas på radion. Men det är inget som håller i sig,
Jag har inte provat hypnosen än. Kanske är jag rädd. Man har sett för många filmer och på nåt vis tror jag att hon kommer radera mina känslor och minnen eftersom hon vill hjälpa mig att sorgen inte ska bli lika tung för mig att bära. Det går inte till på det viset, men känslan av att jag skulle förlora allt i mitt huvud är så skrämmande att jag helt enkelt inte vågar.

Hon ska försöka hjälpa mig. Det är med små steg. Jag har inget att förlora känner jag. Eftersom jag lever, så måste jag ge det en chans.


Vill du veta mer om NLP och Hypnos? Lyssna på Stina Wolters program är ca 1,5h.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/701948?programid=4604

Lägenheten igen

Så otroligt rastlös fast huvudet är tomt. Har varit en skitjobbig helg. Var tillbaka till min lägenhet. Minnen. Fotografierna på oss sitter kvar och pryder kylskåpet. Sitter fast med dom fina pastellfärgade magneterna. Där sitter en bild på oss som Mauritz skickade till mig till min födelsedag förra året. Det är 1 år sedan jag fick det. Grattis min fina hade han skrivit. På bilden har vi klätt upp oss och ska på dans. Vi matchar varandra med våra skjortor. Jag har en skjorta med flamingos på. Jag fick den av Mauritz året innan på min födelsedag. Jag bar den på begravningen. Det är märkligt. Vad jag skulle ha på mig på begravningen var självklart och jag funderade inte ens. Jag vet ju vad han hade på sig i kistan. Det var jag som fick välja. Jag visste vilken som var hans favorit skjorta, smycken, skor. Vi matchade varandra även den dagen.

Jag märker hur jag håller mig från att sitta och älta högt. Ingen kommer ju orka med mig. Det får stanna i huvudet. Men efter helgen är huvudet tomt.
Jag har varit så otroligt trött på dagarna, klump i halsen, illamående, ont i bröstet och olustkänsla. Men måste ju tillbaka till lägenheten, måste känna efter fast det är jobbigt.

Jag vet inte om jag kan säga att det var skönt att sova i min säng, men den är alla fall min. Tänker på första gången Mauritz sov hos mig. Han höll om mig, jag grät. Jag har haft det jobbigt med närhet sen innan. Fast jag grät och hade panikångest höll han om mig, han fanns för mig från dag ett.
Man fastnar i tankarna att han kommer aldrig hålla om mig igen och jag kommer aldrig hålla om honom. Turas om. Som vi brukade. Jag älskade att gå och lägga mig bredvid mannen i mitt liv.

6 månader av helvete

Idag är det 6 månader sen Mauritz försvann från mig, oss. 6 månader sen jag var så nära den bristningsgräns av vad ett hjärta, en kropp, en människa och en själ klarar av. Hur ett telefonsamtal kan komma att förändra hela ens liv, hela ens vardag och ifrågasätta hela ens existens. Tolv minuter över sex gick mitt hjärta sönder. Luften försvann ur mina lungor och en skarp smärta i bröstet vred som en kniv. Kniven kommer tillbaka ibland. Idag är en sån dag. Den sitter där vid varje andetag. Gör sig påmind. Förvisso är den bara en tiondel av vad jag kände då. Då när hjärtat stannade. Men den sitter där. Letat sig in mellan två revben och sticker till.
Jag försöker hålla mig sysselsatt idag. Är rädd för att bli sittandes. Tröstäter, en gammal inlärd vana från mitt tidigare liv. Går omkring. Åker till en bekant och dricker kaffe. Har sminkat mig mer idag än vad jag brukar. Ingen annan vet vad det är för dag idag. Jag döljer det bra. Med ögonskugga och mascara ser jag vanlig ut. Jag bytte örhängen idag, tog på mig ett par som jag fick av Mauritz när jag fyllde år och som jag hade på begravningen.

Ikväll ska vi på middag, jag har gjort efterrätt. Känns bra att inte vara hemma själv med mamma en kväll som denna. Vardagliga samtalsämnen kanske kommer avlösa varandra.

Drömmar

Varje natt innan jag ska sova viskar jag ut i det tomma. -Snälla, låt mig få drömma om dig. Men jag drömmer inget. Jag slutade drömma för tre år sedan, efter jag la om kosten.
Efter att detta hände har jag drömt 2 gånger.
Men i morse var jag i det tillståndet då man är så pass vaken att man kan påverka vad man tänker/drömmer. Jag "drömde" om Mauritz. Han stod och strök en av sina skjortor ute i en trädgård. Som om vi var campingsemester. Det var som att det som hänt bara hade blivit ett försök och vi hade fortsatt med frågan hur vi skulle optimera hälsan. Jag hade flyttat ner och in i Mauritz hus. Jag hade fått hans föräldrar att äntligen förstå hur otroligt viktigt det är med vad man äter för att försöka må optimalt och vi var alla på samma plan och ville hjälpas åt.
I drömmen såg jag Mauritz hållningen och rörelsemönstret var ju där. Han levde  i min dröm, han var liksom där. Han fanns. Jag vaknade till och grät. Grät när jag ser t-shirten på kudden. Varför ligger den där och inte Mauritz själv?

Still Alice

Satt och zappade framför tv:n. En film som jag sett bitar av som jag nu såg från början.
"Still Alice". Handlar om en kvinna i femtio års åldern som får tidig Alhzeimers. Jag får tanken som ibland kommer till mig. Hon glömmer. Precis som det känns som jag glömmer allt som hänt, att Mauritz inte finns längre, dom dagarna som går utan att jag gråter.
Jag har till och med tänkt ibland när verkligheten känns så förjävlig och meningslös. Jag önskar att jag kunde glömma allt. Allt. Minnet gör för ont. Tänk om jag kunde vakna upp och allt var borta. Jag får dåligt samvete och skäms att jag överhuvudtaget låtit den här tanken passera i mitt huvud. Jag vill ju aldrig glömma. Aldrig glömma det jag och Mauritz hade, vad vi upplevde tillsammans eller känslan av hur det kändes när vi kysstes. Jag får sån ångest ibland när jag inte kommer ihåg. Kommer ihåg småsaker, uttryck han hade eller när man inte riktigt kan komma ihåg den fysiska närhet av en kram. Personer säger att alla fina minnen kommer tillbaka och du kommer att minnas allt. Hur vet dom de? Vet dom vad dom pratar om?
Usch det gör så ont. Hans t-shirt ligger på kudden. Jag luktar på den varje natt. Men den ligger hopvikt. Luktar bara en kort stund för jag är rädd att doften skall försvinna. Livrädd. Jag vill aldrig den ska försvinna. Han får aldrig försvinna från mig.

Minnen och ilska

Jag har haft så mycket minnen det senaste dagarna, tror att det rördes igång av föreställningen som var på svt. Är som korta sekvenser från Mauritz och min semester vi hade förra sommaren som kommer upp och gör sig påminda. Minnen som jag är så tacksam över att jag har idag. Jag har nog inte förstått att jag aldrig får semestra med Mauritz igen. Hur kan ett år vara det bästa och det värsta i sitt liv på samma gång?
Eller så är det för att det börjar bli vår och sommar. Då brukade vi alltid ha något inplanerat. Danser vi skulle på, nostalgihelger och diverse event som börjar rulla igång nu på vårkanten.
Nu har jag bara psykologsamtal inplanerat. Samtal som cirkulerar runt hur mycket jag hatar mitt liv. Jag hatar att läkare inte lär sig hur kroppen fungerar. Jag hatar känslan över att det inte hade behövt resultera i den här utgången. Hur fan lär man sig leva med vetskapen jag har idag? Det är som den äter upp mig från insidan, gnager på mina ben och jag blir så ursinnigt arg. Jag hatar vårat samhället och vad det gör med oss människor.
Det känns som jag går i en bubbla. Det är inte många som vet vad jag vet. Många har ifrågasatt mig eftersom tanken på att ifall det vore sant skulle ju innebära att vi har levt i den största av lögner. Men det är just det vi gör.

Jag är arg. Man måste få vara de. Ibland blir jag arg på Mauritz också. Inte för att han gjorde det som han gjorde. För han var inte sig själv sista veckan. Kemikalier i hans hjärna påverkade hans beslut.
Nä jag blir arg på honom för att vi tillsammans hade kommit fram till vad som hänt och hur det stod till i hans kropp. Han sa själv att det där stämmer ju på mig. Varför kunde han inte fråga mig igen hur han skulle göra? Varför lät han sig övertalas att se en läkare när han inte tyckte att det behövdes? Jag blir galen av alla jävla varför som dyker upp i mina tankar.

Allt handlar om kroppen och så mycket handlar om tarmens hälsa. Man börjar förstå det runt om i världen. Det är bara så jävla synd att svenska unga läkare lär sig den gamla skolan att behandla symptom istället för att se till det underliggande problemet. I Mauritz fall och i många andras säkert 65% av Sveriges befolkning så är svaret en Candida överväxt. Det är något jag lidit av själv. Haft samma symptom som Mauritz och mått lika i huvudet. Därför visste jag ju vad som behövde göras i Mauritz fall. Känslan över att ha varit otillräcklig tynger mig väldigt. Alla säger de att du får inte klandra dig själv över vad som hänt. Men det är lätt för dom att säga. Jag har haft facit i handen, jag förstod varför hans kropp var i obalans. Nu sitter jag här med en vetskap så stark att det inte hade behövt vara såhär.

Gud vad jag saknar honom. Jag vet inte vem jag är utan Mauritz vid min sida, som alltid stöttade mig och som älskade mig.
Vilsen är bara förnamnet.


Läs på om Candida är mitt tips till alla!!!

Så många tankar

Det är så mycket tankar som rör sig i mitt huvud. Ibland blir det så mycket tankar att dom översätts till en rastlöshet där jag bara måste springa ut. Jag springer några varv runt huset med hundarna. Springer med ögonen fulla av tårar.

Mina tankar består av information som jag hittar i böcker, på internet, filmer eller dokumentärer om just de som jag fick upp ögonen för tre år sedan. Västvärldens ohälsa. Maten som påverkar oss. Miljard industrin för att dölja dess negativa påverkan med hjälp utan reklam, korrumperade läkare och falsk forskning. Det är ju inte bara jag som har kommit ut ur den lilla bubblan som jag trodde var en värld där ingen vill mänskligheten illa och vill orsaka lidande. Jag har ju bara vetat hur det ligger till i tre år.

Men det är just de "dom" vill. Orsaka ett lidande där människor skall ha ett behov av mediciner och förhoppningsvis dö innan pensionsålder. Istället för att äta en kost som vi ursprungligen är gjorda för att äta. En del säger till mig att så där kan det väl ändå inte vara. Men just så är det.

Jag tänker på Mauritz och jag förstår att han haft en kropp med sämre förutsättningar sen han var ett barn. Mauritz hade en medfödd lungsjukdom. PCD.
Jag känner att jag kan bli så arg på läkaren Mauritz träffade. Varför i helvete gjordes det ingen läkarundersökning om man nu promt skulle ge honom den här medicinen? Varför kollade man inte upp hur hans vardagliga medicinering överhuvudtaget fungerade med Cipralex? Den skall ju inte ges till personer med diabetes eller natriumbrist i blodet. Man skall inte dricka för mycket kaffe eller alkohol heller, eller Iprenför den delen. Mauritz hade ofta ont i huvudet och bihålorna. Men det gjordes ingen undersökning, det frågades inga frågor. Om Fass skriver ut dessa att det är viktigt att man ta hänsyn till. Varför gjorde man inte de då?
Samtidigt kan jag inte bara bli arg på läkaren. Hans okunskap i hur kroppen fungerar, brist på kunskap om näringslära är en skam för denna yrkesgrupp.  Men det är så mycket större än så. Jag blir arg på Livsmedelsverket, Läkemedelsbolagen, Politiker som blundar och arg på alla dom människor utan hjärta och bara ser pengatecken.

Jag visste ju detta. Mauritz har varit tvungen att lyssna för jag har varit så arg över att samhället ser ut såhär. Mauritz kunde fota artiklar i Metro speciellt om gluten och dess negativa inverkan på oss människor och skicka till mig. På kvällen när vi ringdes var det han som var upprör. Jag blev så stolt.
Mauritz ändrade mycket av sina gamla vanor till nya när jag kom in i hans liv. Började titta på innehållsförteckningarna. Ibland brydde han sig och ibland inte. Speciellt om han blev bjuden, han ville inte vara till besvär och säga nej.
Men det är inte lätt, man skall bryta vanor och välja bort mat som man har ätit sen man var liten. Sånt som man lärt sig äta av sina föräldrar som har lärt sig av sina.

Han kunde säga ibland att han inte orkade göra nån jätteförändring. Detta är inget unikt just för Mauritz. Jag har pratat med kompisar, arbetskollegor som haft allt från cancer, MS, fibromyalgi, depression, migrän, problem med sköldkörteln, kramper, diabetes, hudproblem, eksem mm och INGEN har ändrat på sin kost. Personer med riktiga problem, där vikten av kost är otroligt viktig. Men något alla dessa har gemensamt är en mage och tarm som inte riktigt fungerar som den ska. Detta pratade jag mycket med Mauritz om. Varför når jag inte fram till dessa människor? Är jag bara luft? Dom ber mig ju om hjälp så varför vill dom inte göra nåt? Jag kommer fram till samma sak, man går till läkaren och skär bort det dåliga, får tabletter eller accepterar att jag kommer alltid vara sjuk för min läkare säger de. Man tar bort symptomen och ifrågasätter inte grundorsaken.

Kanske var det därför Mauritz inte ville gå till läkaren. Han visste ju vad som var orsaken till hans trötthet och hälsa. Han kände ju det varje höst. Han tyckte ju inte om hösten. Vilket han berättat för mig. Samtidigt vänder jag på allt. Jag tror inte att Mauritz ville försvinna. Hade han velat de så hade han inte ätit tabletterna överhuvudtaget. Alla människor som tar medicin gör det ju för att man vill må bättre. Jag tror Mauritz ville må bättre. Vi såg ju en framtid tillsammans. Jag öskar att han hade läst bi packsedeln. Jag önskar att hans föräldrar hade läst bi packsedeln. Jag önskar att jag hade frågat vad medicinen hette. Jag trodde det räckte med att bara säga -Kolla upp biverkningarna så du är beredd på dom. Gå ut på promenad minst 30min mitt på dagen.
Jag känner mig så jävla misslyckad, att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade vetat mer om Cipralex innan allt hände. Vårat liv hade sett annorlunda ut idag.

En film värd att se. En film värd att ifrågasätta. En värld värd att ifrågasätta.

https://www.youtube.com/user/foodmatterstv

Påsk utan

Ännu en högtid. Ännu en högtid med minnen. Mauritz och jag har alltid umgåtts på påskarna som vi fick tillsammans. Vi tog varje tillfälle när det var långledigt att ses.  Förra året var jag hos honom. Våren var tidig och jag såg både vitsippa och tussilago på min morgon joggingrunda.
Ännu en dag då jag känt mig sig så rastlös men samtidigt inte orkat göra nånting. Jag tänkte att jag skulle gå ut och kratta. Men finner mig själv bara stå och glo på pinnarna som ligger utspridda på gräsmattan. Nej det blir för mycket tankar när det är tyst. Jag går in igen. Jag klarar inte av att ha det tyst idag. Tänker på Mauritz hela tiden.
Musik eller tvn måste vara på.

Nu ikväll slår jag på tvn igen efter vi varit och druckit kaffe hos en granne. På 2:an visar dom teaterföreställningen Den sista cigarren, filmad från när den spelades i Tällberg. Jag och Mauritz var och såg den på våran semester i somras, vi satt på första parkett. Mauritz hade fixat. Han var den som fixade. Fixade hotellet, biljetter, middag mm. Min fina Mauritz, hur han fixade för att vi skulle få det mysigt och uppleva roliga. Bilproblemen vi hade på vägen dit. Det hade jag fått lära mig att så var det bara. Alltid var det något med nån bil, men han/vi fixade det alltid. Vi var ett team. Det bästa av team.
Känns konstigt att se den föreställningen igen. På tv och utan Mauritz. Förra gången satt han vid min högra sidan, förra gången. Minnen från sommarens semester kommer tillbaka till mig. Jag minns när vi hade haft våra fyra veckors semester och jag sa till Mauritz. -Det här var den bästa semestern. Vi hann med så mycket och gjorde det som vi verkligen gillade.

Det är mycket minnen hela tiden nu. Högtider, födelsedagar, event som vi brukade åka på nu när det är vår. Ja, fy fan för allt. Jag har varit så arg idag, tyst och sammanbiten. Tänkt mycket hur allt kunde bli som det blev, på grund utav världen och samhället är som det är. Den genomtänkta köpta ondska som existerar bara för att få befolkningen till sjukdom, medicin och tidig död.

Jag förbannar den värld vi lever i. Jag förbannar att det fortsätter och fler människor blir lidande varje dag. Hur en del anser sig har makt att bestämma över hela befolkningar. Nånting måste göras. Fler röster måste höras. Kanske blir en av dom min.

Sista kyssen

Så tung dag. Jag vet inte hur det känns att ha astma. Men det är så tungt att andas. Så många minnen kommer tillbaka idag. Det känns som det skulle varit förra veckan jag träffade Mauritz sista gången. Helt plötsligt är detaljer från dom dagarna kristallklara. Vilka kläder vi hade på oss, mat vi åt, filmer vi såg eller samtalsämnen vi delade.
Jag vet inte varför 6 månader känns så hemska som det faktiskt gör. Ibland översätter jag det i huvudet och säger ett halv år, men det känns ännu värre. Det har gått ett halvt år sedan jag kysste Mauritz en sista gång. Klockan var 12:35 och han kom förbi på mitt jobb innan han skulle åka hem, jag gick min lunchpromenad och han kom förbi i sin "nya" begagnade italienska Saab. Han hade laddat upp med ljudbok och delicatobollar. Det regnade lätt. Gud vad jag inte ville att han skulle åka. jag grät. Känslan att åka ifrån varandra hade blivit jobbigare sista året och tankar på en flytt från min sida var aktuell. Jag ville så gärna flytta och komma närmre. 45mil..... Vad som helst som är kortare än 45mil hade jag börjat fundera. Jag var redo för en förändring.

Den kyssen. Vår sista kyss. Tårarna rann nerför mina kinder då, precis som dom gör nu när jag skriver det här. Jag kommer aldrig få dela en kyss med min Mauritz igen. Han jag älskar mest av allt. Min tvillingsjäl. Mannen jag ville dela mitt liv, min vardag med. Han som fick mig att växa som människa och fick mig att förstå att jag var värdefull. Han fick mig att känna mig speciell, precis som han var så speciell för mig. Han älskade mig för den jag var.
Saknaden är ofattbar. Ont i bröstet. Oerhört rastlös idag, kan inte vara still. Klarar inte av att ha det tyst. Vill inte bli själv med mina tankar. Tunga andetag, tunga steg.... tungt att leva.

6 månader

I huvudet kommer tanken... gång på gång på gång. Så här länge har jag och Mauritz aldrig varit ifrån varandra. Det är som att mina tankar och min känsla ibland är kvar i hur det kändes innan allt. Innan jag miste Mauritz. Som att jag kommer på mig med den starka känslan, känslan av längtan. Längtan tills vi ska ses. Men jag påminns lika snabbt som den vidriga verklighet. Den verklighet jag lärt mig att hata mer än allt annat. Jag kommer aldrig få träffa Mauritz.
Idag är det 6 månader sedan som Mauritz var hos mig. Han var hos mig 5 dagar. Vi var på dans, övningskörde med motorcykeln, tittade på tatueringar som vi ville göra, åkte och gick på strandpromenad, Mauritz övervägde att bada men det var lite kallt. Jag jobbade på dagarna och kom hem på lunchen. Mauritz kokade ägg åt mig. Han tog sig en joggingrunda och vi möttes på ICA för att spåna fram en middag. Fisk med stuvad grönkål. Han gillade fisk med grönkål.
Idag är det 6 månader sedan som jag fick gå och lägga mig bredvid den person som betyder mest för mig. 6 månader sedan jag fick hålla om Mauritz och somna med min näsa mellan hans skulderblad. Jag älskade att somna där.
Det första jag sa när vi vaknade på mornarna var -Jag längtar tills vi ska gå och lägga oss igen. Mauritz sa att jag var lite tokig som sa så. Men det var en av det bästa sakerna jag visste och jag finner inga ord som förklarar den tomhet jag känner. Hur lär man sig leva med den här saknaden?

Har hållit mig sysselsatt hela dagen. Bindvävsmassage och fick prata lite. Möte med två vänner, bollade mina känslor om mina kuratorbesök i staden och bestämde mig att jag inte ska dit något mer. Mina vänner tyckte att jag skulle anmäla henne. Som en person i den positionen skall man inte utrycka sig på det sätt som hon gjort. Men jag orkar inte. Jag tycker det är jobbigt att säga till henne att det inte känns bra. Jag mailade.
Fick äntligen mitt läkarintyg idag. Har väntat i 3 veckor, ringt och tjatat x-antal gånger. När jag öppnar kuvertet ser jag att Läkaren sjukskrivit mig till den 24:e. Imorgon? Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare och varit tvungen att hålla på med dessa jävla papper.
Ja... vad fan händer nu då. Jag känner mig så uppgiven och fattar inte att man skall orka hålla på att ringa och måste pussla ihop mitt liv.
Tidigare i det andra landstinget fick jag kallelse till ny läkartid. Det får jag inte nu, vilket jag fick erfara vid förra psykologbesöket, så bra att man får veta hur man skall göra. Jag blir irriterad. Det kanske är bra att jag får ut min ilska och irritation riktat på nåt.
Jag ringer och försöker boka en ny läkartid. Inte så lätt att få det samma dag som sjukskrivningen går ut och sen är det ju påsk. Vill egentligen inte ha den läkaren som jag hade förra gången. Blir arg över den situationen han satte mig i och jag blev så jävla stressad. Vi möts på halva vägen. Telefontid.
Jag anser ju att vården inte funkade i Mauritz fall. Många fel begicks. Så sitter jag här själv med hjälp som uteblivit, information som alla tar förgivet att jag redan vet, det är som att man verkligen måste vara tillräckligt frisk eller ha tillräckligt med ork för att hela tiden tjata och läsa på. Men jag orkar ju knappt. Hela tiden tänker jag på, tänk om Mauritz hade fått prata med någon bara om han hade velat. Hade det varit annorlunda då? Hade han funnits kvar hos mig då? Hade vi gjort dom utflykter, planer för hösten eller åkt skidor när vintern kom, som vi brukade?

Ibland tänker jag att det är kanske bara jag som har otur med vården, att få till nån form av kontinuerliga samtal med samma person. Samtidigt som jag tror och vet att mitt fall är allt annat än unikt. Eller ska man finna sig i detta eftersom jag nekar till medicin?
Jag önskar att jag slapp allt.

Lärkan

Vaknade tidigt idag. Gick på promenad när klockan var sju. Hörde lärkan. Tänkte på Mauritz. Lärkan drillade på exakt samma ställe som när Mauritz och jag promenerade den rundan förr förra påsken när vi var hos min mamma.
Vi stannade upp och kysstes i kurvan där vägen svänger skarp. Jag tog en bild med telefonen på oss. Solen sken på oss. Precis som den gjorde idag på mig.

Bara på mig.

Längtan som den var förr

Idag har det varit så konstigt i huvudet. Jag börjar kunna se ett mönster att dessa dagar då huvudet är blank ofta kommer efter dom gånger jag har haft samtal. Det är som att jag laddar så inför den dagen då samtalet skall vara och dagen efter är det bara tomt. Det är dom dagarna som man "funkar". Jag tror att jag kan ha dragit på mungiporna. Men det känns ändå inte naturligt. Mer som en vänlig gest. Huvudet har varit tomt som sagt men däremot har trycket över bröstet funnits mer påtagligt. Det känns som jag inte får tillräckligt med luft vid djupa andetag.

Idag har min saknad varit mer som den längtan jag kände mellan gångerna jag och Mauritz sågs. Som att det är precis som innan allt hände. Som när vi hade bestämt helgen vi skulle ses. Den längtan har jag känt idag. Den när man känner lite hopp. Hopp om att snart får jag pussa och lukta på honom. Vi sa det ofta till varandra i telefonen när vi pratade -Åh snart kommer jag och får lukta på dig. Min doft favoritplats var straxt nedanför, lite bakom Mauritz höger öra övergång till halsen. När man suttit och kört i 5 och en halv timme var det så underbart att få komma fram och dra in varandras doft.

Men idag är en sån dag....... jag fattar inte vad som hänt. det är så att jag måste påminna mig själv flera gånger, men det går inte in. Jag tror att hjärnan och kroppen är så smart att den måste stänga av ibland. Annars orkar man inte.

Ork

Så jävla tung dag. Har varit hos en kurator i staden 5mil bort, kuratorn som jag bara har "tillfälligt" för att jag väntar på att få komma till en när psykiatri där jag ska få komma igång med dom berömda bearbetnings samtalen. Som än inte kommit igång. Jag kan inte påstå att nånting har gått speciellt lätt. Jag slussas mellan olika instanser som inte pratar med varandra och det finns ingen klarhet i vad som gäller.
Sista läkaren jag träffade var på akutmottagningen i staden. Han skulle skicka en remiss till när psykiatrin. Min tidigare läkare hade skickat 2 remisser dit och jag hade fått avslag på båda. Jag fick vänta två och en halv månad för att få reda på att jag fick avslag!!! -Vi har inte hand om denna typ av "ärende" fick jag till svar. Andra sekunden hade dom sagt till läkaren på vårdcentralen jag träffade att det var för att jag tillhörde ett annat landsting. Det känns som jag vill skrika rakt ut  -MEN SÄG FÖR HELVETE VAD JAG SKA GÖRA DÅ??? Jag är inte kapabel till att sitta och ta reda på hur vården funkar och hur dom olika landsting samarbetar eller inte gör det. Jag får inte reda på nånting, jag går därifrån med samma frågetecken som jag hade när jag gick dit.

Dagens möte, 40min var.... väl okej. Det klickar inte riktigt med kuratorn. Men jag upplever att jag inte har nån annan. Ge det en chans till, tänker jag. Kuratorn meddelar att hon sett i min journal och ser att jag har ett möte på när psykiatrin inbokat. Jag hinner känna äntligen, tills att hon meddelar att det är den 13:e maj! I maj. Jag reflekterar över vad är det för månad nu, sa hon maj? 2 månader. Jag brister i tårar. Jag fylls av en känsla av uppgivenhet. Vad gör jag nu? Vad är det jag inte ser? Eller anser man att jag inte mår tillräckligt dåligt och behöver prata? Eller är vården så ansträngd att man helt enkelt inte kan erbjuda något annat? Är det därför dom hela tiden erbjuder mig mediciner som skall stänga av mina känslor? Jag är inte dum, det är så det funkar. Jag har nog inte fattat att jag är i den här karusellen själv. Jag tänker på Mauritz. Tänk om han hade fått samtal. Det gör så ont i mig att jag förstår att detta är mer eller mindre vardagsmat inom vården, ta piller och slipp känn efter. Man har inte tid med människor.

Efter kuratormötet springer jag till bilen. Människor på gatorna. Känns som folk tittar. In i bilen och det brister. Tryck över bröstet och jag får kämpa för att ta djupa andetag. Tårarna rinner men jag har ingen mascara idag. Jag får gråta. Jag måste få gråta.
Fan jag ska in på en mataffär innan jag åker hem. Jag måste skärpa till mig. Måste vara skärpt i stadstrafiken, cyklister överallt.

När jag går in i mataffären är det som jag får lock för öronen, hela kroppen känns så fruktansvärt tung. Jag släpar mig fram och märker hur vänster armen domnar. Jag blir inte rädd. Känns som inget kan bli värre. Jag går runt i butiken med ett lätt illamående och tänker. Om jag svimmar, vad händer om jag svimmar. Vem plockar upp mig då?
Vitlökspulver! Släpper alla tankar på hur jag känner och går till kryddhyllan. Det vänder, känns lite bättre. Fokuserar på det jag ska ha. Märker hur folk tittar, man ser att jag har gråtit men jag har keps på mig. Gömmer mig under skärmen. Man lär sig.

Man hamnar i det i bland. Tankarna om hur man ska orka, det är inget ovanligt för personer som upplever en sån fruktansvärd sorg och saknad. Har inte klarat av att titta på bilder på Mauritz idag. Jag orkar inte. Det har varit så mycket annat som inte ens handlat om Mauritz idag som jag varit tvungen att orka med.

Varit tvungen att fungera som människa.

Det gick sådär.

Träning hemma och minnen

Jag har idag köpt en crosstrainer. Jag har innan tvingat mig till gymmet förut, blev sjuk och nu orkar jag inte. Det tar för mycket energi, ladda från kvällen innan, hela dagen och sen ha en olust känslan om. Om någon pratar med mig, om någon frågar hur det går, om någon ser när jag gråter. För det gör jag. Jag står på löpbandet och tankarna far i huvudet och det är ofta tårarna kommer. Träning är väldigt frigörande, men det är jobbigt när man känner att man måste hålla igen när det är människor runt omkring. Jag vill inte göra någon scen. Jag vill inte ha någon främmande människa som kanske lägger en hand på min axel för jag VET att då brister det. Då kommer det inte gå att hejda. Hur skulle jag efter det kunna gå tillbaka till gymmet?
Jag satt och tittade på blocket och hittade en crosstrainer. Nåt måste jag ju försöka med. Det är så viktigt att man rör sig.

När jag satt och tittade på blocket kom jag ihåg att det var nåt Mauritz gjorde ofta. Mer än ofta. fast han tittade efter bilar, fordon eller motorcyklar. Gärna försjunken i soffan eller sängen och skrållandes. Han letade efter dom speciella fordon. Guldkornen som var ovanliga. Vi pratade om att vi skulle köpa en bil ihop. Vi kunde inte komma på vilken det skulle vara bara. En 50-tals Opel kanske. Cadilac De Ville -56 i rosa och stolpe. Vi köpte en motorcykel ihop. Jag började ta mitt mc-kort förra året och skulle bli klar denna våren var det tänkt. Nu känns tanken så främmande att åka på motorcykelsemester själv....... att göra nånting utan Mauritz som det var tänkt att vi skulle göra ihop. Jag fattar inte, kan inte förstå att jag aldrig kommer få göra dom saker som vi sagt att vi skulle göra. Men som att huvudet inte fattat att Mauritz är borta och detta aldrig kommer ske så får jag ändå bilder i huvudet hur det skulle kunna ha sett ut. Det är en solig dag och vi sitter på våran gamla motorcykel. Det är svettigt och varmt men vi puttrar i väg. Jag skjutsar honom. Han är lite nervös. Sista gången Mauritz var hos mig övningskörde vi och jag skjutsade honom. Han litade på mig och jag har aldrig litat så mycket på någon som jag litade på Mauritz.

Vår

Idag säger dom på tvn eller en bekant jag pratar med att det är så underbart väder, det är vår. Solen skiner och solen värmer. Jag tar en promenad med hundarna. Orkar egentligen inte gå nån längre promenad men tvingar mig, samtidigt som jag känner att jag vill springa. Provar småspringa lite. Förkylningen är fortfarande kvar så jag får ta det lite lugnt.
Jag ser att solen skiner och jag känner den värmer. Men det är dött inom mig. Jag ser känner inget. Roligt för dom som får uppleva den här våren på riktigt. Men inte jag. För mig blir det bara ett jobbigt bevis på att tiden går när allt jag vill är att den ska stå still.

Jag har börjat äta D-vitamin droppar och 5-HTP Tryptofan tabletter. Få se om tankarna klarnar. Det är extra viktigt att man äter protein i situationer när kroppen är stressad pga stress, trauma, chock eller huvudet deppigt.

Kort kod

Igår stod jag i en kassan och skulle betala. I samma sekund som jag för in kortet säger jag högt att jag kommer inte ihåg min kod. Jag provslår en gång. Fel. Jag kommer inte ihåg. Det är blankt i vilken ordning siffrorna skall vara. Jag vågar inte prova igen. Får skriva namnteckning på kvittot så det löser sig.
Samma sak hände dagen efter jag miste Mauritz och första gången jag var ute bland folk. Jag kom inte ihåg.

Får inte fram en klar tanke i huvudet.

Att prata

Jag vet inte hur man ska vara, hur man ska göra. Jag försöker göra det som människor säger. Prata man måste prata. Jag tror att jag behöver prata för jag mår inte bra av att inte göra det. Idag har jag fått prata i 30min. I väntrummet innan sitter jag och pressar mig mot ryggstödet som att jag vill bort. Jag vill bort, jag vill slippa prata om det som jag måste prata om. Jag vill gå upp i molekyler. Hela min kropp skriker att jag vill inte prata om det som hänt. Det är som varje gång jag tar orden i min mun att det faktiskt har hänt.
Jag glömmer flera gånger per dag att jag kan inte smsa Mauritz om dom där småsakerna som jag reflekterar över som är våra. Eller skicka dom där mms:en som bara vi förstår.
Jag kommer på mig själv. Smärtan, tårarna och den jävliga sanningen infinner sig.

Dagens samtal var okej. En ny person igen. Ett till möte bokat. Märkte att jag blev arg och frustrerad på personen. Håller på att fundera på varför.

Sjuk och hopp om samtal

Jag är fortfarande sjuk. Innan detta hände hade jag inte varit riktigt sjuk på 2 år, tack vare ändrande av kost. Det är ändå konstigt hur min hjärna känner att när jag är sjuk så tillåter den inte att jag tänker på Mauritz och allt som hänt efter. Jag klarar inte ens av att se honom på bild. För jag, min kropp orkar inte vara så jävla ledsen + att vara sjuk.
Jag märker att jag håller mig mer sysselsatt med mer avancerade matrecept, läsa recept på nätet, shopping på nätet, shopping i butik. Jag vet om det. Säger det till mig själv att -det måste få vara såhär en stund.

Nej, jag har fastat. Håller allt inom mig.  Det har under längre tid, sen allt hände känts som att det inte finns någon plan för mig, att få hjälpande samtal. Kontinuerliga med samma person. Ingen vet nånting om vad som gäller då jag tillhör ett annat landsting och jag hamnar i nåt jävla mellanläge och ska försöka få svar när dom själva inte vet. Det är som att jag står i en konservburk och jag bara skriker ut -Jag vill ha hjälp! Jag vill prata om mitt liv!!! Det ekar tryckande i burken. Men är det någon utanför dom vassa kanterna som hör mig? Det känns inte som det, kanske nu..... Förra tisdag var så jävla hemsk och vidrig men samtidigt bra. Jag hoppas att jag kommer få prata med någon. Ha nån att ventilera, gråta ut hos. För det är också något som jag verkligen tror att man måste. Man måste gråta. Alla säger de. Men det är inte lätt när man märker hur jobbigt människor i min närhet tycker det är när minsta tendens till tårar kommer i mina ögon. Det blir som en ond cirkel för det som händer är att personerna oftast låtsas som ingenting. Det gör ONT. Ögonkontakten bryts , eller så vänder personen ryggen åt och går och prat om väder eller dylikt blir det nya samtalsämnet. Men det gör ont. Det gör så ont att förstå att man kan vara så obehaglig, så obekväm för andra. Jag känner mig genomskinlig, jag finns inte längre i rummet.

Någonstans måste jag ju excitera, jag måste ju vara människa nånstans. 

Efter tisdagen

Efter det som hände i tisdags och nu när det landat och jag förstår vad det var som hände. Hur jävla stressad jag blev av hela situationen som var helt onödig egentligen. Men hur den fick mig att känna. Vidrigt! Jag behövde inte den. Jag har ont i bröstet, snarare hjärtat. Ibland tänker jag om det kan gå sönder på riktigt. Att en dag kommer det kanske inte orka vara såhär ledsen hela tiden, det känns som det bara blir värre och värre. Jag förstår ju att hela min kropp fortfarande är jätte stressad. Vilket leder till en hormonrubbning utan dess like, vilket jag märker på flera sätt. Bl.a. en tarm som inte fungerar som den ska, följden av detta ett immunförsvar som är som bortblåst. Jag är sjuk igen. Kraftig förkylning.  Tänker på Mauritz, han var ofta förkyld, problem med bihålorna. Ibland brukar jag tänka om läkaren hade gjort ett Crp prov. Kollat inflammation i kroppen. Men det gjordes ingen undersökning. Han hade ju 3 patienter samtidigt. Jag misstänker att Mauritz hade en låggradig inflammation. Mycket har tytt på de, jag har pratat mycket med honom om det. Han har medgivit att mycket stämt när vi pratat om det.

 Löser antidepressiva mot detta? Nej inte ett jävla skit.

Sjuk igen

Sovit dåligt. Vaknade tidigt med en klump i halsen, svårt att svälja. Ont i hjärtat. Förkyld igen. Jag tänker på vad som hände igår. Har nog inte fattat. Men känslan av hur andra människor agerade runt mig, som fick mig att känna mig på det viset jag gjorde igår och försöker smälta idag. Jag behövde inte de också. Men jag fick prata med någon tillslut och det kändes bra. En dag när jag känner mig starkare kanske jag berättar. Men inte idag.

Ont i hjärtat

Ont i hjärtat. Öm i bröstet. Domningar i armarna. Idag har jag gråtit hela dagen.

 Tårarna aldrig tar slut.

Att känna igen sig

Hittade denna intervju med Suicide Zero´s grundare. Jag känner igen mig, i hennes resonemang och känslor. Hur man talar om före och efter. Jag önskar jag slapp känna igen mig. När man skall börja känna oro. Jag började känna oro på torsdagen kl 16:30. När Mauritz smsade att han inte skulle komma till mig, vilket vi hade preliminärt planerat. Idag vet jag att 8 timmar senare fanns inte Mauritz mer. Jag minns att jag var mer orolig på fredagen, tyckte det var konstigt att jag inte fått ett enda sms på hela dagen. Hans pappa hittade honom kl 11. Men det dröjde till 18:14 tills jag fick veta nåt. Det känns förjävligt.

Inslaget får mig att tänka på Mauritz svar när läkaren frågade honom om man hade självmordstankar. Han hade inga sa han. Han hade inte skrivit i det i formuläret heller. Så många frågor. Inga svar.

http://suicidezero.se/skavlan-intervjuar-suicide-zero-och-gor-hoppet/

Rekommenderar ALLA att se denna intervju. Tipsa folk om länken på denna sida eller kopiera eller vad som helst.

Ont

Min kropp är inte vad den har varit. Kotorna i ländryggen har låst sig, följder av mitt jobb men nu är det värre än det brukar, detta leder till ömmande eller smärtande hugg när jag böjer mig framåt, domningar. Igår när jag lade mig kom kraftiga stick på vänster sida i bröstkorgen. Idag har sticket varit på framsidan. Jag blir inte orolig. Det får helt enkelt vara så. Det måste få göra de säger alla. Dom har rätt, ont gör de, hela jävla tiden.

Samtals stöd

Äntligen har jag fått ett inbokat möte med en psykolog på orten jag befinner mig på. Jag kan inte annat än att ifrågasätta. Det tog 2½ månad. Du som vill ha hjälp, man måste tjata och inte ge upp. Under tiden man väntar måste man försöka göra det man kan själv. Motionera, tänk på vad du äter, sov inte på dagen fast du är trött och gråt. Skrik. Allt detta är lättare sagt än gjort. Jag har blivit förkyld igen och har inte varit ut på min promenad på en vecka.

Jag tänker på Mauritz första besök hos läkaren och den dåliga uppföljning som blev. Höjningen av dosen medicin efter bara 3 dagar. Varför väntade man inte en vecka som det står i bi packsedeln? Varför i helvete han fick dom över huvud taget? För en lindrig depression. Var i en butik i går och under tiden jag går där inne hörs på radion i högtalarna där inne. Det handlade om psykisk ohälsa man sa att det första som man bör och skall se över innan medicinering är kost, sömn och motion. Jag blir förbannad. Det är ju försent. Allt är försent.

Något som varit så overkligt i detta är att jag får sitta och fylla i ett lika frågeformulär som Mauritz fick göra och som jag har fått se i efterhand. Hur många poäng han fick. 21st = Lindrig depression. Undrar hur många poäng jag fått? Jag tänker på alla som verkligen vill och behöver hjälp och som inte får de. Som tvingas vänta, vänta i nästan 3 månader! Vissa dagar måste kroppen stänga av, energi måste få gå till dom organ som annars inte får den. Allt under midjan. Ta upp näring igen, så man kan tänka.
Men när dagarna sen kommer när jag återigen inser att Mauritz är borta så blir jag så jävla ledsen och det känns som det var igår och jag kan inte fatta att det har gått flera månader.
Känns som jag saknar honom mer för varje dag.

Rutiner

Jag har tänkt jag skulle skriva mer på bloggen. Men det är för jobbigt, jag har inte orkat. Orkar inte vara så ledsen hela tiden. Men det är bra att få ur sig tankar. Alla säger att det är så viktigt med rutiner. Att komma tillbaka till nån form av vardag. Självklart håller jag med. Det är viktigt. Jag bor hos mamma, jag måste gå upp på morgonen här, för hon kokar ägg och gör kaffe. När jag var själv i min lägenhet hade jag lånat med en hund från mamma. Han måste ju gå ut på promenad så då måste man också gå upp. Men jag vill inte gå upp på morgonen och jag vill absolut inte gå och lägga mig. Det är då jag blir så påmind. När allt är tyst. När jag bara hör mina tankar. Då kommer helvetet och gör sig så påmint. Ibland vill jag ringa Mauritz. Det är ofta jag hinner tänka tanken, speciellt när jag gått och lagt mig. Det var ju våran rutin vi hade när han levde. Jag saknar den. Jag saknar allt. Jag saknar dom få saker som jag ibland kunde störa mig på. Dom var ju Mauritz och jag saknar ju hela honom.

Jag har fått nya rutiner eller ritualer nu, vet inte vad man skall kalla det. Jag pratar med Mauritz varje dag ut i det tomma och speciellt när jag lagt mig. Jag vet att han hör mig. Luktar på hans tröja som ligger på ena huvudkudden. Den luktar fortfarande Mauritz. Det är lite märkligt, något som vi ofta sa till varandra när vi inte setts på ett tag var - Jag längtar tills vi ses och jag får snuffa på dig. Jag är rädd när dagen kommer och doften inte finns kvar på tröjan. Jag kan få panik nu för att jag vet att den dagen kommer att komma. Jag vill att tiden ska stå still.
Jag förstår inte det som hänt och jag har absolut inte accepterat det faktum att Mauritz inte finns. Kommer jag någonsin förstå de? Att han är borta.

Mauritz Valentin

Alla hjärtans dag. En dag med gråt, minnen och fruktansvärd saknad. Jag vet  exakt var jag befann mig på alla hjärtans dag två senaste åren. Jag var med Mauritz. Vi var på en stor danstillställning. Hamnade i tidningen. Det var bild på oss när vi dansade. Fint minne att ha kvar. Vi köpte aldrig presenter denna dag. Båda tyckte att det var kommersiellt trams. Vi var väldigt bra på att visa att vi tyckte om varandra alla andra dagar. 

Idag har jag verkligen inte fattat att Mauritz är borta. Jag fattar inte. Han ska ju vara kvar och dela livet med mig. 

Gråter, gråter på öppen gata. Tur jag har en vän vid min sida. Djupandas fast man inte ska. Pirrar och domnar i ansiktet. 

Att man ska djupandas är bara ännu en myt. Gör det inte. Man blir bara snurrig i huvudet och får dumma tankar. 

Mauritz hette Valentin i mellannamn. Det lät så fint. Och ovanligt. Precis som han var. Inte som andra. Han var underbar. 

Socialt jobbigt

Jag försöker att bara ta en dag i taget. Det är för jobbigt att tänka längre fram. Min framtid. Jag kan inte förstå att bara jag snuddar vid dom tankarna börjar tårarna rinna. Det bara går inte, jag orkar inte tänka. För Mauritz är ju inte där. Han finns ju inte kvar, där i min framtid. Det som skulle vara vår framtid. Jag har aldrig känt mig så vilsen. Jag vet inte nånting känns det som. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vill prata med nån. Men det är tydligen lång väntetid.

Jag har inte klarat av att gå på gymmet. Det var så mycket folk där sist att jag är rädd att det kommer vara lika många om jag skulle åka dit igen. Vill inte börja gråta framför människor jag inte känner.
Idag skulle jag möta upp mamma och två av hennes väninnor på ett café. När jag kom dit var det mer folk än det brukar och det var högljutt. Rösterna skär i huvudet. Paniken kommer smygandes och när jag köpt min kaffe och satt mig kom trycket över bröstet, andas och tårar. Tittar ner i bordet. Hoppas ingen ser mig. Hoppas ingen frågar. Jag kan inte förstå varför jag reagerar såhär. Tårarna rinner.. Jag märker att det tar mycket av min energi av att vara ute bland folk. Känns som hjärnan går på högvarv.
Men jag måste träna, pressa mig själv till att göra "normala" sociala saker. Det är konstig, allt är så konstigt nuförtiden. Hur vardagliga saker nu känns som att bestiga berg.

Bindvävsmassage

Idag har jag åter varit på bindvävsmassage. Jag är så tacksam att jag hittade denna fantastiska kvinna. Hon lyssnar och hon ser mig. Hon känner på mina fötter och beskriver var jag har ont och hur jag har stängt allt inom mig. Hur kan hon känna de på mina fötter? Jag blir fascinerad över hennes kunskap. Dessutom är hon som jag medveten om den korruption som pågår i vårt samhälle. Alltid positivt att träffa någon som tänker lika vad gäller kost och läkemedel och sjukvård. Hon sa det att jag skulle vara glad över att jag valt den kost som jag gjort, annars skulle du behöva tabletter för att orka. -Gör inga sned steg i den fast att du mår så dåligt. Det tänker jag absolut inte göra.
Alla blickar jag fått när jag berättat om min kosthållning, hur jag suttit och försvarat mina val i fika/lunchrum. Elaka pikar jag fått över att jag undviker viss mat eller fått mat som jag inte äter viftandes i ansiktet. Om dom människorna fattat hur dåligt jag mått. I kroppen och i psyket så skulle dom fatta varför jag gjort dom valen jag gjort och då är det inte svårt att hålla när man märker en sån otrolig skillnad. Tråkigt är bara att ingen kunde klappat mig på axeln och sagt -Gud vad bra för dig. Men samma reaktion händer i min kropp igen fast nu är det detta trauma, stress, chock, sorg

Vidare berättar hon att hennes mans systers man tog livet av sig bara någon dag efter han börjat med tabletter. Återigen vi har samma vidriga syn på detta. Att det är åt helvete. Maten är vår medicin. Jag pratade mycket med Mauritz om detta och hur jag mått och den förändring som jag märk. Jag har ju förstått att han lyssnat mer än vad han kanske visade. Men då kan jag känna att jag blir arg på Mauritz. Varför kunde han inte anstränga sig mer? Säga nej när han blev bjuden? Be om hjälp? Jag öskar att han hade orkat.

Fyra månader

I natt den 8:e är det fyra månader sen och vad jag tror ca kl 00:45. Fyra månader sen Mauritz inte kom ihåg ifall han stängt porten på jobbet eller inte. Jag tänker så himla mycket på ifall han inte hade jobbat den där torsdagen för 4 månader sen. Inte ätit pillren. Hur kommer det sig att han inte mindes vad han hade gjort 2 timmar tidigare? Det var inte likt honom. Mauritz var en sån person som drog ur sladdarna ur vattenkokaren och tv:n när han lämnade det rummet. Kollade om ytterdörren var låst minst 2-3ggr innan man skulle sova.
Mauritz hade troligen startat en tvättmaskin tidigare den kvällen, skulle han gjort de ifall han hade planerat detta? Jag tror inte de. Jag upptäckte tvätten 3 veckor efter Mauritz bortgång. Detta går runt i mitt huvud x antal ggr per dag och jag vet att jag aldrig kommer få svar. Men tankarna och frågorna kommer ALLTID att finnas där.

Fyra månader av mörker, av beslut som ingen skall behöva ta, av förvirring, se saker man önskar att man aldrig hade behövt se, känna saker som man aldrig trott man skulle behöva känna och en sån enorm känsla av uppgivenhet.

Det kommer över mig gång på gång att Mauritz inte finns längre och idag är en sån tydlig dag.
Haft ett lätt illamående hela dagen men åkte till ett par bekanta för att inte sitta hemma.

Jag saknar honom så mycket att ibland blir jag rädd för mig själv när jag förstår att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Personer i vit rock skulle väl kalla det ångestattacker. Jag kallar det sorg, okontrollerad saknad.  Min fina Mauritz. Min prins jag ville dela livet med. Jag ville dela allt med Mauritz. <3

Man måste gråta

Allt känns tungt. Mina steg. Mina andetag. Mina tankar. Jag tvingar mig ut på promenad. Det känns som jag släpar mig fram och står på samma ställe. När jag svänger av till den mindre grusvägen på rundan, börjar tårarna rinna nerför mina kinder. Det är lika varje gång. Varje gång jag går på promenad gråter jag. Då är jag själv. Själv med mina egna tankar. Mina tankar om Mauritz, ilska över dessa jävla tabletternas biverkningar, frustration över felbehandlingen, sorg över våra framtida planer som aldrig kommer bli, sorg över att aldrig få gå och lägga mig bredvid honom och vakna upp vid hans sida, kyssa honom. Det gör ont. Det är tungt att andas. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket.

Tomma tankar

Tung dag. Varenda steg har känts tyngre idag. Kom inte ut på min promenad. Men tvingade mig iväg till gymmet på eftermiddagen. Jag hade en plan när jag åkte dit, men det var för mycket folk. Jag springer till omklädningsrummet när jag inser hur många människor som är i lokalen. Att det är över vad min kapacitet klarar av. Gråter, saknar Mauritz. Tänker på att han alltid sa att jag var så duktig när jag berättade att jag varit på gymmet. -Åh du är så duktig min Mumsa. Men idag kände jag mig inte duktig.
Tankarna har varit tomma. Jag har kommit på mig själv stå och stirra i det tomma. Är rädd för att bli sittandes för länge.
Man ska inte bli sittandes, fundera och grubbla. Det är inte bra. Jag försöker göra något på dagarna som blir ett resultat. Idag blev det bara matlagning.
Tänker på Mauritz sista vecka. Han var själv och sittandes. Säkert grubblandes. Om jag bara vetat. Jag önskar så innerligt att jag vetat vad som pågick.

Mår du dåligt. Bli inte sittandes för länge. Rör dig. Små steg är bättre än inga alls.

Spes möte

I kväll har jag varit på mitt fjärde Spes-möte. För dig som precis mist någon så finns Spes. Spes är träffar där anhöriga eller närstående till personer som begått självmord möts och delar med sig av sina erfarenheter, hur man går vidare, vi gråter tillsammans och vi förstår varandra.
För dig som mist någon, jag rekommenderar dig att gå till ett. http://spes.se/ gå in på deras hemsida och se var din närmsta träff kommer äga rum. Ingen människa kommer någonsin förstå hur just jag känner, men där kommer man väldigt nära till att bli förstådd.

Jag hade ingen aning om att sådana här möten hölls. Jag har aldrig känt någon som gått på sådana heller. Hade det inte varit för en väninna som drog med mig till mitt första möte hade jag säkert inte vågat mig iväg. Första gången kunde jag inte säga nåt först. När det blev min tur fick jag panik. Tryckte mig så hårt mot ryggstödet och väggen för jag ville bara därifrån. Jag trodde att jag kunde försvinna upp i molekyler om jag tryckte tillräckligt hårt. Gråten hulkade, jag kunde inte få fram ord. Jag slapp prata. Alla hade förlorat sina barn. Där satt jag ensam och förlorat min pojkvän. Jag kände att jag inte hade lika stor rätt till att vara ledsen som dom. Jag fick ju bara två år med Mauritz. Det värsta som finns måste ju vara att förlora sitt barn? Men jag får inte tänka så. Min sorg är ju bara min. När mötet var slut lade kvinnan bredvid mig handen på min arm och sa- det var bra att du kom hit. Då brast det och jag pratade.  Kombinationen av hennes beröring och att hon såg på mig. Hon såg mig.

Jag HATAR att gå på dessa möten, eller snarare att jag hatar att jag över huvud taget måste gå dit. Ingen ska behöva gå dit. För det betyder att jag mist någon. Jag hatar den känslan. Den får mig illamående och jag får ont i magen varje gång jag ska gå dit.
Jag förstår snabbt att psykiatrin i detta land är under all kritik. Vad läkare och psykologer sagt till dessa föräldrar och fruar är fan hårresande. När deras barn eller män bönat och bett om att få hjälp och blivit hemskickade och sedan tagit sina liv. Känns som Mauritz historia är väldigt avvikande. från dessa. Enligt det läkarbesök som han och hans mamma var på konstaterades att han hade en lindrig depression. Läkaren ville inte sätta in medicin. Av någon anledning ändrar han sig. Han begår första felet där. En läkare skall inte sätta in medicin vid ett första besök. Det står klart och tydligt i deras riktlinjer. Dessutom sattes det in en medicin som används vid djup depression och då med lugnande. Mauritz fick inget lugnande. Mauritz försvann från mig samma dag han tog första tabletten. Det var som jag inte fanns längre och han orkade helt plötsligt inte prata med mig. Vi som pratat med varandra nästan varje kväll i två års tid. Jag visste inte att han börjat äta tabletter. Det dröjde tre dagar innan han smsade och berättade. Jag minns hur jag svor högt och svarade att han skulle kolla upp biverkningarna, så att han skulle vara beredd. Jag skrev att han skulle gå ut på promenad i dagsljus, 30min minst. Det känns så förjävligt onödigt. Det känns som det här inte hade behövt att hända.

När jag lämnar mötet känns det ändå rätt okej. Dom förstår mig. Jag har en tillhörighet. Vi förstår varandra. Diskussionerna idag var hur vanligt det är att vissa vänner man haft slutar att vara vänner, det är lika för alla i vår situation. Människor som inte längre har ögonkontakt med en. Detta kommer bli min vardag.  Men det är jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt. Det är svårt. Jag ser ingen framtid, jag har stannat. När det kommer till mig och terapeutisk hjälp har den varit bristfällig. Nu när jag är på annan ort tar det 1 mån att  bedöma ifall jag får nån hjälp här eller inte. Första remissen fick avslag. Väntar på den andra. Ovisshet är inte en trevlig känsla när man känner att man MÅSTE prata med någon.

Jobbiga samtalsämnen

Jag försöker göra sånt som jag gjorde innan, det som förut var normalt att jag gjorde. tex sminka mig. Jag hade alltid smink när jag skulle ut bland folk. Något som jag efter den 9 okt helt struntat i. Det har inte varit nån vits. Men nu har det blivit ett verktyg. Dels för att jag vill verka normal, vara som andra och för att min tanke - jag har mascara, då kan jag ju inte gråta. Den lilla detaljen gör det lättare av praktiska skäl att hålla igen när det inte passar att gråta bland folk.

Men ikväll blev en jobbig kväll. Jag och mamma hade styrt upp en middag med en bekant. Vi lagade mat och det kändes väl okej. Desserten skulle vi äta hos ett spontanbesök hos en granne. det blev jobbig. Samtalsämnen som kanske hade varit vanliga, men som i min situation blev så jävla jobbiga. Grannen visste nog inte att jag över huvud taget haft Mauritz i mitt liv. Jag kan få en sån konstig känsla att jag vet fan inte vad jag ska säga. Sitter på helspänn, rädd för att få en fråga om man har pojkvän eller om man jobbar eller hur det kommer sig att man kan vara hos mamma när det inte är långledigt.
Stirrar ner i bordet nästan hela kvällen, jag har sminkat mig, tänker på mascaran. Alkohol intas. Inte av mig. Då skulle jag bli sittandes i ett hörn och vara otröstlig och förstöra kvällen för dom andra. Jag håller igen.
Samtalsämnena gör att jag tänker på Mauritz hela tiden. Grannen hade blivit dumpad av sin flickvän för två månader sedan. Han var väl ledsen. En person säger- Vad tråkigt för dig, Jag blev verkligen ledsen när jag hörde detta, men det går över. Partners är som bussar det kommer nya hela tiden.

På ett sätt sitter han och jag i samma båt, På ett sätt har vi nåt gemensamt. Lämnade. Ensamma. Det bokstavligen vrider sig i magen när jag hör kommentaren. Tänker på vår situation. Så opassande att säga, blir irriterad. Jävla alkohol! Tänk på vad ni säger eller är jag osynlig? Jag känner mig osynlig. Under kvällen pratas det om nån bilolycka, begravningsbyrå som inte behövde anlitas, kylrum på sjukhus. Jag ser Mauritz framför mig, liggandes i kistan när jag tog ett sista farväl. Då jag bokstavligen gick sönder. Då känslan att jag inte är hel längre blev verklighet.
Jag får den bilden ofta i huvudet, känner lukten, den vidriga känslan av att så innerligt önska att jag aldrig hade behövt stå där. Bredvid honom. Han var kall. Så himla kall. Min älskade fina Mauritz var så kall.

Jag lämnar rummet en stund hos grannen, måste andas. Får inte gråta. Gör ingen scen. Skapa inga frågetecken. Var normal. Börja inte gråta för då går det inte att hejda.
Jag förstår att jag är känslig. Kvällen blev jobbig. Hann ut i bilen, då brast det.

Tillbaka i lägenheten

Jag är fortfarande sjukskriven. Under min sjukskriving har jag vistats hos min mamma på annan ort än den jag bor i. Det är skönt att inte vara själv. Det är skönt att slippa press från nån. Jag får ta det i min egen takt. Små steg. Men än så länge bär dom.

Nackdelar med att vistas på annan ort, i ett annat landsting är att samtalshjälpen har uteblivit. Man kan säga att jag fallit mellan stolarna. Jag känner att jag stänger mig när jag inte vet hur framtida hjälp ser ut. Det är med olika resultat hur det går. Efter jag tränat släpper jag ut. skriker i dom 7 min det tar att åka från gymmets parkeringsplats till mammas hus.
Jag gråter mig till sömn varje natt. Så fort jag släcker lampan brister det. Han har inte ringt, han kommer inte ringa. Om och om igen brister det. Natt efter natt. Ligger vaken. Tänker på hur allt blev som det blev. Fantiserar hur det kunde ha varit ifall Mauritz var kvar.
Smärta, det vrider sig i magen och jag kan inte ligga still. Det får inte vara sant.

Av flera anledningar var jag tvungen att åka tillbaka till min lägenhet, tillbaka till orten. För att känna efter hur det känns att vara tillbaka. Jag har sällskap av en av mammas hundar, det känns bra. Då måste jag gå upp. Jag lyckades få ett samtal på psykiatrin. Ny person. Ta om allt en gång till. 30min går fort. Tack och hej, varsågod och skölj. Inget nytt inbokat. Jag stänger mig.

Det är jobbigt att vara i lägenheten. Jag bröt ihop när jag klev in genom dörren. Så mycket minnen. Så himla många minnen vi har här. Hans skäggstubb ligger kvar på kanten på badrumsspegeln. Jag kommer aldrig kunna städa. Vill inte städa bort Mauritz. Jag vill ju ha honom.
Han tyckte jag hade en så mysig lägenhet och att jag gjort så fint i den. Jag fick plus i kanten eftersom jag valt bort micro.

Jag har ett fotografi uppställt. Det är det första fotografiet jag tog på Mauritz. Tisdag v.29 2013. Han lutar sig mot sin gula PV och jag hade fjärilar i magen när jag tog bilden. Jag tycker om hur han tittar in i kameran på bilden. Han tittar på mig. Samma bild stod på hans kista på begravningen tillsammans med hans ormskinnsskor och hans mexicofilt som han älskade.
Vid fotografiet brinner alltid ett ljus. Det är det första jag tänder när jag vaknar och det sista jag släcker när jag lägger mig.

Mycket sömn har det inte blivit heller. Svårt att somna, bara gråter och har ont. Luktar på hans t-shirt han glömde sista gången han var hos mig. Han var så fin i den. Han köpte den på Zara innan vår Kretaresa 2014. Nu ligger den på kudden. Sista gången han hade sen var vi på dans. Jag sa till honom att han var så fin med den tröjan, vita byxor och blåa skor.

Natten till i dag somnade jag halv 6 på morgonen. Hade ont i nacken. Kunde ligga i samma ställning i en kvart, sen tvungen att byta. Det spänner i axlar och nacke. Blir värre dag för dag. Fast inget kan bli värre än vad det redan är.

Kroppens reaktion

Det är mycket som händer i kroppen när den utsätts för den här typen av stress. Långvarig stress. Chock. Trauma. Mycket förstår jag själv, men jag är väl som jag är och försöker ofta hitta svar på mina frågor för att jag lättare skall kunna förstå och varför jag upplever saker som jag gör. Jag är sån. Min natur är sån. Det blir lättare för mig att förstå och kunna hjälpa mig själv för att kanske kunna må lite bättre.
Allt från midjan stängs av. Energin som hjärta, lungor och hjärna behöver extra mycket nu, eftersom kroppen anser att här är prio 1 nu så då lånar kroppen energin av matsmältningsorganen, tarmen.

Mina reaktioner har varit illamående, aptitlöshet, allt smakar aska som jag äter, diarré, förstoppning, oftare kissnödig, stramningar över bröstet, hugg i bröst vid djupandning, inflammation i vänster bröst, utebliven menstruation, känslan av att benen inte bär, att det skulle vara någon annans ben som är steget långsammare så att det känns som jag ska trilla omkull, viktnedgång, frusenhet, huden på benen är jättetorra och låren täcks av röda prickar, upplever att min syn blev sämre över en dag. Vet inte om det är inbillning men känns så.

Svårt att somna, värk i ländrygg, värk och spänningar i nacke, öm i höfterna framförallt vänster. Rastlös, lätt irriterad och arg. Sen kommer dom mer psykiska, när jag tänker för mycket på Mauritz och att jag formulerar orden tyst i mitt huvud. Mauritz är död. Orden som är så vidriga och jag vill inte säga dom högt. Jag vill inte att det ska vara sant. Då kommer ångesten. Hjärtklappningen ökar, gråten väller ut och andhämtningen blir häftig och jag vill bokstavligen bara krypa ur mitt eget skinn. Jag vill lämna min kropp för den är för obekväm att vara kvar i. Den gör för ont. Sanningen gör för ont.

Vad gör jag för att hjälpa mig själv? Jag försöker tänka på mig själv. Försöker komma ihåg vad jag tyckte var roligt förut och försöker göra de. Matlagning är min fristad. Då tänker jag bara på de och det blir ett resultat en produkt av något jag gör.
Går på bio, fast jag tycker det är jätte jobbigt att vara ute bland folk.
Massage, taktil, bindväv. Få igång cirkulation och få lite må bra hormoner.
Shoppar, mycket onödigt, men det tröstar mig en liten stund.
Skriver, skriver till Mauritz, skriver ner mina/våra minnen, skriver blogg ut till intet.

Jag älskade att dansa........ Det gjorde Mauritz också. Det var så vi träffades 2011. Jag älskade att dansa med honom, dansen är så starkt förknippad med honom. Idag känns det som jag aldrig kommer kunna dansa igen. Vetskapen om att jag aldrig får dansa nära Mauritz igen, lukta på hans hals, känna hans kropp mot min, följa hans steg och trycka min hand mot hans bröst. Känna hans hjärtslag.

Jag önskar jag fick känna hans hjärtslag.

Hur ska jag orka?

Hur ska jag orka? Hur orkar man? När kommer jag kunna se nån glädje eller mening med nånting igen?

Tung dag. Saknar Mauritz så otroligt mycket idag. Klarar inte av att se honom på bild eller tänka på honom för mycket idag. Orkar inte bli så ledsen som jag vet jag kommer bli då. När det inte går att hejda gråten eller ångesten som gör att jag skriker tills rösten spricker. 

Hjärtat trasas sönder om och om igen när tanken på att han inte finns mer och att det här är min verklighet. Det är sönder. Det är trasigt mitt hjärtat. Det är inte helt utan min älskade Mauritz. 

Jobbig reklam

Jag tror att det kan vara pga min situation men det är så fruktansvärt mycket reklam som handlar om dateing, hitta den rätta, mötesplatsen, hitta någon som också gillar att hålla i handen mm mm. Det är klart att det är mycket i min vardag som påminner om Mauritz hela tiden. Men den här typen av reklam gör så jävla ont. Jag hade en som tyckte om att hålla handen. Jag hade en att titta på hemnet.se med och drömma oss bort till ett hus vid en sjö. Inte bara den typen av hittadinlivsparnerreklam men även resebolag som visar lyckliga par på stränder i exotiska länder. Jag och Mauritz var på Kreta en vecka våren -14. Vi konstaterade att det var första gången vi tillbringade så lång tid tillsammans. Vi var nog båda lite nervösa, tänk om vi skulle bli jätteosams. Men det blev vi inte. Vi hade en jättemysig och lyxig vecka och efter vi kommit hem längtade jag till nästa gång vi skulle resa.
Våren -15 kom Mauritz med massa resebroshyrer om caribiska båtresor. Dock var dom lite utanför vår budget och jag hade mycket jobb så det blev ingen resa.

Men många andra resmål kom upp. New Orleans eller Cuba. Jag sa till Mauritz att han skulle älska Cuba. Färgerna, bilarna, värmen och den gamla stilen som fortfarande lever kvar. Vi hade älskat Cuba. Ibland tänker jag att jag måste åka dit själv. Men det skulle kännas smärtsamt utan Mauritz.

Jag kan inte fatta att han inte finns längre. Det är som att jag kommer på mig ibland när telefonen ringer vid en viss tid eller jag får sms att det skulle kunna vara från honom. Men den snabba tanken försvinner lika snabbt.

Idag ska jag på gymmet. Måste det känner jag. Men är helt omotiverad. Men måste.

Vet personen eller inte?

Ingenting är inte lätt, det är det ingen som sagt att det ska vara. Men något jag tycker är svårt är hur jag ska bete mig runt människor som jag märker tycker är jobbigt att jag är närvarande. Det jag gör är att avvika ur situationen. Jag vill väl inte utsätta människor för obehag? Känslan jag får är att jag skulle vara en vandrade smitta som vid blotta närvaro skulle smitta ner människor i min närhet med min så kallade "sjukdom"(mist någon i ett självmord).  Så känns det. Jag får höra att -Så ska du ju inte känna. Men jag känner så. Jag förstår ju att problemet ligger hos mig, men det är jobbigt. Jobbigt är när jag möter nån och tanken i mitt huvud är, vet den här personen vad som hänt? Hur det hände? Och hur jag tror att det kunde hända? Kommer den låtsas som ingenting eller fråga hur är de? Vad svara man på det? Det är ju åt helvete.... det kommer alltid att vara åt helvete eftersom den jag älskar inte finns längre. Men det säger jag ju inte. Jag blir mest stum och vet fan inte vad jag ska svara.
Men det finns nåt som är ännu jobbigare och som jag blir mer frustrerad över. Personer som jag vet vet, låtsas om ingenting har hänt. Som att Mauritz överhuvudtaget inte existerat. Det gör ont.
Det skämtas och skojas och flyter på med vanliga samtal MEN inte till mig. Som att jag inte skulle existera i rummet.

Jag var på gymmet härom dan och i bastun började en främmande kvinna prata med mig och frågade all dagliga saker. Jag kände hur otroligt viktigt det samtalet var . Jag kände mig som en människa för en stund. Inte en vandrade zombie eller sjukdom som jag annars känner mig som.

Nej det är mycket som sätts på prov vid såna här situationer, hur man själv reagerar, hur vänner reagerar, hur jobbet ställer upp eller inte, hur sjukvård och psykiatrin i vårt samhälle funkar eller inte.
Förutom den fruktansvärda känslan av att jag måste fortsätta leva utan Mauritz vid min sida och på sättet/omständigheterna som gör att han inte finns mer, enligt mig den felbehandling som gavs den brist på undersökning som gjordes. Återkommer till det senare inlägg.

Nej nåt som man märker av vid såna här situationer är vilka som är ens vänner. Det kan inte vara lätt att vara nära mig och många uttalar att dom verkligen inte vet vad dom skall säga. Jag fick inte heller någon manual.  Dom vännerna hör inte av sig.... alls sen. Som att jag inte skulle existera längre. Man är glömd och jobbig. En del vänner som jag vet vet har inte hört av sig alls. Det gör ont. Men jag försöker att vara mänsklig och inte känna mig sviken. Det är ingen lätt situation för någon. Dock känns det som det bara skulle bli jobbigare för dom ju längre tiden går.

Jag skriver detta för att om det är någon som hittar hit som mist någon så kommer detta vara ett faktum. Jag fick höra de med. men visst är det tråkigt att inse att dom som man trodde man hade helt plötsligt inte finns.
Sen har jag tur att ha en handfull personer som verkligen ställer upp och bara finns där. Dom som fortsätter ringa fast jag inte orkar svara alla gånger. Dom som jag inte väntade mig skulle finnas där gör de, för mig.

Ni vet vilka ni är. Tack för att ni står ut med mig. Mitt humör, min gråt, min vrede och min förtvivlan. Tack för att jag får prata minnen och dela med mig av planerna som Mauritz och jag hade för vår framtid. <3

Upp och ner

Dagarna går upp och ner. Det är så det kommer att vara. Jag läser väldigt mycket om kroppens reaktioner när man upplever trauma, stress eller chock. Detta för att det blir lättare för mig att förstå vad det är som händer med min kropp och med mitt sinne i den här tunga stunden. Jag tror jag tar det mer ingående vid ett annat inlägg.

Idag har varit ner. Blev ingen träning som planerat och jag har tänkt på Mauritz hela dagen. Jag har tänkt på de planer vi hade som nu aldrig kommer bli av. Det känns så fruktansvärt obeskrivligt. Vi kommer aldrig åka på husvagnssemester igen, åka till Cuba, åka på motorcykelsemester på våran gamla hoj vi köpte tillsammans eller bara helgmysa med en långfrukost med ägg, bacon, smoothies och Arvid Nordqvist Reco kaffe, efter mycket testande så kom vi fram till att det var vår favorit. Mauritz tyckte om mina smoothies. Jag minns hur han steg fram bakom mig och sa -En liten smoothie kanske? Det var hans sätt att önska. Jag gjorde det gärna eftersom han uppskattade det så. -Mmmm... det här var mumsigt Mumsan. Han kallade mig Mumsan ibland.... eller ganska ofta faktiskt.

Jag tror att det är vanligt att när man mist någon, att man blir så fruktansvärt rädd för att glömma. Jag kan känna det i bland, tänk om jag glömmer. Glömmer dom där små sakerna som för många är så fruktansvärt oviktiga när personen lever men som för mig nu är så otroligt viktiga att minnas. Men jag måste och vill minnas allt med Mauritz. Han var som sagt det bästa som hänt mig och jag är så oerhört tacksam över att jag träffat honom. Han lärde mig så mycket om mig själv och fick mig att känna att jag var OK som jag var.

Träna till bättre mående

Vad jag själv sa till Mauritz i höstas när han sa att han brukade bli nere på hösten, när alla löven fallit av, var att han skulle ut och röra på sig. Dagsljus och fysisk aktivitet i minst 30min. Låt bli och ät allt som blir socker i kroppen, undvik gluten. Jag vet inte om han följde mina råd. Jag önskar att jag inte var 45 mil bort och kunde stöttat honom mer. Man kommer alltid klandra sig själv, kunde jag gjort nåt annorlunda? Hade jag vetat att dom övervägde att ta honom till en läkare för att få medicin så hade jag ifrågasatt det kraftigt. Mauritz visste att jag är emot antidepressiva, det löser inget. Problemet är inte i hjärnan, trots att alla läkare mm vill tuta i oss de. Kanske var därför han inte nämnde det till mig till en början. Så mycket som jag/vi pratat om psykisk ohälsa och varför man upplever de.

Som sagt jag vet vad jag måste göra i min situation för att få kroppen att funka igen och få huvudet att fungera igen. Få bort tankar som inte borde vara där. Nu har jag varit och tränat var och varannan dag och det blir jätteskillnad i mående, jag får dåligt samvete för att jag "mår bättre". Men det är inte lätt, jag har ingen som hjälper mig, pushar mig. Men jag släpar mig dit. Roligt att träna är det inte, men nödvändigt. Min kropp behöver det. Mitt huvud behöver det.

Första gångerna jag bestämt mig för att träna gick jag inte ens ner till gymmet för jag klarade inte av de, satt  i omklädningsrummet, duschade och bastade. Åkte hem. Sen fick en jätte förkylning som satt i 1½ vecka. jag har väl inte varit sjuk på åratal. Återigen immunförsvaret på grund av stressen är inget vidare. Detta upprepades 3 ggr. Är det mycket folk i lokalen går det inte, så jag har åkt dit lite tidigare då jag vet det är mindre. Då går det bra. Crosstrainer 40-60min. Det ska inte vara roligt. Det ska göra nytta. Men jag behöver en hel dag för att förbereda mig, annars är det lätt att backa.

Mår du dåligt. DU MÅSTE RÖRA PÅ DIG!

http://självhjälp.se/sjalvhjalp-vid-depression/

Mauritz födelsedag

Idag skulle Mauritz fyllt 29 år. Då hade vi varit lika gamla i några månader. Jag brukade alltid påpeka det stark eftersom jag var äldre. Han brukade alltid säga att jag hade tur som fått tag i lammkött.
Mauritz skulle fått ett armbandsur. Han hade inget och jag visste att han ville ha en repro som vi såg på Sivletto i Enviken. Den hade trekantig urtavla, den var annorlunda. Det gillade Mauritz. Den perfekta presenten tyckte jag. Jag vet inte ska jag köpa en till mig själv? Det blir ju ett minne? Konstigt kanske.... det är mycket som är konstigt nu. Inget känns normalt. Jag känner mig inte normal, varken i kropp eller själ.

Många säger att de jobbigaste när man mist någon så är jul, nyår och födelsedagen det första året värst.
Men idag tror jag att jag har stängt av helt, för jag tror inte att jag orkar bryta ihop igen efter så kort tid. Det kommer när jag ska gå och lägga mig kanske. Det gör det alltid. Mauritz och jag hade alltid daglig kontakt och 90% av gångerna när jag lagt mig och han precis slutat jobba och var på väg hem, det var då vi ringdes. Då var alltid tiden avsatt för vårat dagliga samtal.

Det blir så tydligt när jag lägger mig, att han kommer inte ringa och jag har inte honom att ringa till. Det är en sanning som är så in i helvete jävla svår att förstå och leva med. Jag hatar den.

Det kommer fram mer och mer artiklar med läkare, forskare som studerar vad psykofarmaka gör, riskerna nu och i framtiden. Det är så vidriga studier och jag blir så frustrerad över hur detta tystas ner. Hur detta pågår hela tiden. Att detta drabbade mig. Jag blir så jävla arg och ledsen över att vi lever i den här typen av samhälle.

http://www.vaken.se/?s=psykofarmaka

Tänk om jag hade fått ge dig klockan, tänk om jag hade fått se den på din arm och tänk att jag hade kunnat fråga dig om tiden utan att du behövde lirka upp mobilen ur din vänstra ficka. Tänk om..... tänk om.... tänk om allt var annorlunda. Vad jag önskar att allt var annorlunda.

Grattis på födelsedagen min älskade Mauritz. Saknar dig beskrivningslöst.

Han hette Mauritz

Jag kommer skriva hans namn. Jag känner att jag måste de i den här bloggen. Min älskade pojkväns namn var Mauritz.

Mimmi och Mauritz, det var vi. Många skojade och sa -där går hennes Mauritz. Syftade på H&M. Många sa till oss att vi var ett sånt fint par och vi passade så bra tillsammans. Självklart kan det ju vara sånt man bara säger. Men vi var fina tillsammans och tyckte om att matcha kläderna med varandra när vi åkte på dans. Att fixa till sig innan var halva nöjet tyckte vi. Vi hade så många gemensamma intressen, lika värderingar och vi hittade nästan alltid på saker tillsammans när vi väl sågs. Mauritz och jag var särbos, det var 45mil mellan oss. Antingen åkte vi till varandra eller så brukade vi mötas och campa med husvagnen eller bo på hotell någonstans i mellan/nedre delen av Sverige där det var dans eller nostalgi träff just den helgen.

Mauritz och jag träffades just genom dans. Det var dansbandsveckan 2011 som vi dansade första gången. Det är en sån danskväll jag aldrig kommer att glömma. Vi hade så himla kul, spexade och dansade runt i flera timmar. Men det skulle dröja till augusti 2013 som vi faktiskt blev ett par.

Mauritz betydde allt för mig. Han var mitt allt och jag kände mig så lyckligt lottad som fått träffa honom. Jag kan inte förstå att Mauritz inte finns kvar hos mig längre. Jävla SSRI!! Jävla biverkningar!
Nu känns allt så jävla hemskt. Overkligt, jag hatar den verklighet som jag lever i. Jag känner mig inte hel längre. Jag känner att jag har svårt att acceptera den verklighet som jag lever i. Det som hänt känns om det inte hade behövt hända.

Dagens form: Idag känner jag mig tom, inte mycket tankar alls. Det går väldigt upp och ner. Jag saknar honom så fruktansvärt att det skär i varje cell av min kropp.

Varför denna blogg?

Vart ska man börja? Hur börjar man förklara att ens liv stannade den 9:oktober 2015 klockan 18:16? Att få samtalet som man aldrig kommer glömma, samtalet som gjorde att mitt hjärta gick sönder, det låter klyschigt men det är fan precis så det känns.

Jag har inte riktigt bestämt vad jag kommer att välja skriva i den här bloggen. Jag tänker att det får komma som det kommer utifrån min dagliga form och fundering.

Jag ser inte mig själv som någon skrivare.  Det är nog en blandning av att jag uppmanats skriva för att man behöver "få ur sig"och att skriva kan vara bra för mig i min bearbetning och att jag anser att jag har en historia som jag känner att jag måste berätta.

Berätta om den mardröm som jag befinner mig i......... men aldrig vaknar upp ur.