Ingenting är inte lätt, det är det ingen som sagt att det ska vara. Men något jag tycker är svårt är hur jag ska bete mig runt människor som jag märker tycker är jobbigt att jag är närvarande. Det jag gör är att avvika ur situationen. Jag vill väl inte utsätta människor för obehag? Känslan jag får är att jag skulle vara en vandrade smitta som vid blotta närvaro skulle smitta ner människor i min närhet med min så kallade "sjukdom"(mist någon i ett självmord). Så känns det. Jag får höra att -Så ska du ju inte känna. Men jag känner så. Jag förstår ju att problemet ligger hos mig, men det är jobbigt. Jobbigt är när jag möter nån och tanken i mitt huvud är, vet den här personen vad som hänt? Hur det hände? Och hur jag tror att det kunde hända? Kommer den låtsas som ingenting eller fråga hur är de? Vad svara man på det? Det är ju åt helvete.... det kommer alltid att vara åt helvete eftersom den jag älskar inte finns längre. Men det säger jag ju inte. Jag blir mest stum och vet fan inte vad jag ska svara.
Men det finns nåt som är ännu jobbigare och som jag blir mer frustrerad över. Personer som jag vet vet, låtsas om ingenting har hänt. Som att Mauritz överhuvudtaget inte existerat. Det gör ont.
Det skämtas och skojas och flyter på med vanliga samtal MEN inte till mig. Som att jag inte skulle existera i rummet.
Jag var på gymmet härom dan och i bastun började en främmande kvinna prata med mig och frågade all dagliga saker. Jag kände hur otroligt viktigt det samtalet var . Jag kände mig som en människa för en stund. Inte en vandrade zombie eller sjukdom som jag annars känner mig som.
Nej det är mycket som sätts på prov vid såna här situationer, hur man själv reagerar, hur vänner reagerar, hur jobbet ställer upp eller inte, hur sjukvård och psykiatrin i vårt samhälle funkar eller inte.
Förutom den fruktansvärda känslan av att jag måste fortsätta leva utan Mauritz vid min sida och på sättet/omständigheterna som gör att han inte finns mer, enligt mig den felbehandling som gavs den brist på undersökning som gjordes. Återkommer till det senare inlägg.
Nej nåt som man märker av vid såna här situationer är vilka som är ens vänner. Det kan inte vara lätt att vara nära mig och många uttalar att dom verkligen inte vet vad dom skall säga. Jag fick inte heller någon manual. Dom vännerna hör inte av sig.... alls sen. Som att jag inte skulle existera längre. Man är glömd och jobbig. En del vänner som jag vet vet har inte hört av sig alls. Det gör ont. Men jag försöker att vara mänsklig och inte känna mig sviken. Det är ingen lätt situation för någon. Dock känns det som det bara skulle bli jobbigare för dom ju längre tiden går.
Jag skriver detta för att om det är någon som hittar hit som mist någon så kommer detta vara ett faktum. Jag fick höra de med. men visst är det tråkigt att inse att dom som man trodde man hade helt plötsligt inte finns.
Sen har jag tur att ha en handfull personer som verkligen ställer upp och bara finns där. Dom som fortsätter ringa fast jag inte orkar svara alla gånger. Dom som jag inte väntade mig skulle finnas där gör de, för mig.
Ni vet vilka ni är. Tack för att ni står ut med mig. Mitt humör, min gråt, min vrede och min förtvivlan. Tack för att jag får prata minnen och dela med mig av planerna som Mauritz och jag hade för vår framtid. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar