Satt och zappade framför tv:n. En film som jag sett bitar av som jag nu såg från början.
"Still Alice". Handlar om en kvinna i femtio års åldern som får tidig Alhzeimers. Jag får tanken som ibland kommer till mig. Hon glömmer. Precis som det känns som jag glömmer allt som hänt, att Mauritz inte finns längre, dom dagarna som går utan att jag gråter.
Jag har till och med tänkt ibland när verkligheten känns så förjävlig och meningslös. Jag önskar att jag kunde glömma allt. Allt. Minnet gör för ont. Tänk om jag kunde vakna upp och allt var borta. Jag får dåligt samvete och skäms att jag överhuvudtaget låtit den här tanken passera i mitt huvud. Jag vill ju aldrig glömma. Aldrig glömma det jag och Mauritz hade, vad vi upplevde tillsammans eller känslan av hur det kändes när vi kysstes. Jag får sån ångest ibland när jag inte kommer ihåg. Kommer ihåg småsaker, uttryck han hade eller när man inte riktigt kan komma ihåg den fysiska närhet av en kram. Personer säger att alla fina minnen kommer tillbaka och du kommer att minnas allt. Hur vet dom de? Vet dom vad dom pratar om?
Usch det gör så ont. Hans t-shirt ligger på kudden. Jag luktar på den varje natt. Men den ligger hopvikt. Luktar bara en kort stund för jag är rädd att doften skall försvinna. Livrädd. Jag vill aldrig den ska försvinna. Han får aldrig försvinna från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar