Så tung dag. Jag vet inte hur det känns att ha astma. Men det är så tungt att andas. Så många minnen kommer tillbaka idag. Det känns som det skulle varit förra veckan jag träffade Mauritz sista gången. Helt plötsligt är detaljer från dom dagarna kristallklara. Vilka kläder vi hade på oss, mat vi åt, filmer vi såg eller samtalsämnen vi delade.
Jag vet inte varför 6 månader känns så hemska som det faktiskt gör. Ibland översätter jag det i huvudet och säger ett halv år, men det känns ännu värre. Det har gått ett halvt år sedan jag kysste Mauritz en sista gång. Klockan var 12:35 och han kom förbi på mitt jobb innan han skulle åka hem, jag gick min lunchpromenad och han kom förbi i sin "nya" begagnade italienska Saab. Han hade laddat upp med ljudbok och delicatobollar. Det regnade lätt. Gud vad jag inte ville att han skulle åka. jag grät. Känslan att åka ifrån varandra hade blivit jobbigare sista året och tankar på en flytt från min sida var aktuell. Jag ville så gärna flytta och komma närmre. 45mil..... Vad som helst som är kortare än 45mil hade jag börjat fundera. Jag var redo för en förändring.
Den kyssen. Vår sista kyss. Tårarna rann nerför mina kinder då, precis som dom gör nu när jag skriver det här. Jag kommer aldrig få dela en kyss med min Mauritz igen. Han jag älskar mest av allt. Min tvillingsjäl. Mannen jag ville dela mitt liv, min vardag med. Han som fick mig att växa som människa och fick mig att förstå att jag var värdefull. Han fick mig att känna mig speciell, precis som han var så speciell för mig. Han älskade mig för den jag var.
Saknaden är ofattbar. Ont i bröstet. Oerhört rastlös idag, kan inte vara still. Klarar inte av att ha det tyst. Vill inte bli själv med mina tankar. Tunga andetag, tunga steg.... tungt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar