Dagarna går upp och ner. Det är så det kommer att vara. Jag läser väldigt mycket om kroppens reaktioner när man upplever trauma, stress eller chock. Detta för att det blir lättare för mig att förstå vad det är som händer med min kropp och med mitt sinne i den här tunga stunden. Jag tror jag tar det mer ingående vid ett annat inlägg.
Idag har varit ner. Blev ingen träning som planerat och jag har tänkt på Mauritz hela dagen. Jag har tänkt på de planer vi hade som nu aldrig kommer bli av. Det känns så fruktansvärt obeskrivligt. Vi kommer aldrig åka på husvagnssemester igen, åka till Cuba, åka på motorcykelsemester på våran gamla hoj vi köpte tillsammans eller bara helgmysa med en långfrukost med ägg, bacon, smoothies och Arvid Nordqvist Reco kaffe, efter mycket testande så kom vi fram till att det var vår favorit. Mauritz tyckte om mina smoothies. Jag minns hur han steg fram bakom mig och sa -En liten smoothie kanske? Det var hans sätt att önska. Jag gjorde det gärna eftersom han uppskattade det så. -Mmmm... det här var mumsigt Mumsan. Han kallade mig Mumsan ibland.... eller ganska ofta faktiskt.
Jag tror att det är vanligt att när man mist någon, att man blir så fruktansvärt rädd för att glömma. Jag kan känna det i bland, tänk om jag glömmer. Glömmer dom där små sakerna som för många är så fruktansvärt oviktiga när personen lever men som för mig nu är så otroligt viktiga att minnas. Men jag måste och vill minnas allt med Mauritz. Han var som sagt det bästa som hänt mig och jag är så oerhört tacksam över att jag träffat honom. Han lärde mig så mycket om mig själv och fick mig att känna att jag var OK som jag var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar