Jag är fortfarande sjuk. Innan detta hände hade jag inte varit riktigt sjuk på 2 år, tack vare ändrande av kost. Det är ändå konstigt hur min hjärna känner att när jag är sjuk så tillåter den inte att jag tänker på Mauritz och allt som hänt efter. Jag klarar inte ens av att se honom på bild. För jag, min kropp orkar inte vara så jävla ledsen + att vara sjuk.
Jag märker att jag håller mig mer sysselsatt med mer avancerade matrecept, läsa recept på nätet, shopping på nätet, shopping i butik. Jag vet om det. Säger det till mig själv att -det måste få vara såhär en stund.
Nej, jag har fastat. Håller allt inom mig. Det har under längre tid, sen allt hände känts som att det inte finns någon plan för mig, att få hjälpande samtal. Kontinuerliga med samma person. Ingen vet nånting om vad som gäller då jag tillhör ett annat landsting och jag hamnar i nåt jävla mellanläge och ska försöka få svar när dom själva inte vet. Det är som att jag står i en konservburk och jag bara skriker ut -Jag vill ha hjälp! Jag vill prata om mitt liv!!! Det ekar tryckande i burken. Men är det någon utanför dom vassa kanterna som hör mig? Det känns inte som det, kanske nu..... Förra tisdag var så jävla hemsk och vidrig men samtidigt bra. Jag hoppas att jag kommer få prata med någon. Ha nån att ventilera, gråta ut hos. För det är också något som jag verkligen tror att man måste. Man måste gråta. Alla säger de. Men det är inte lätt när man märker hur jobbigt människor i min närhet tycker det är när minsta tendens till tårar kommer i mina ögon. Det blir som en ond cirkel för det som händer är att personerna oftast låtsas som ingenting. Det gör ONT. Ögonkontakten bryts , eller så vänder personen ryggen åt och går och prat om väder eller dylikt blir det nya samtalsämnet. Men det gör ont. Det gör så ont att förstå att man kan vara så obehaglig, så obekväm för andra. Jag känner mig genomskinlig, jag finns inte längre i rummet.
Någonstans måste jag ju excitera, jag måste ju vara människa nånstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar