Jag vill inte förstå.

Det är bara dagar till det har gått ett år. Jag är så fruktansvärt ledsen ikväll. Känslan att inte veta vart jag ska ta vägen. Jag saknar honom så mycket och jag förstår inte att det snart gått ett år. Jag får som en panikkänsla när jag tänker på de. Det känns som det bara var någon månad sedan som jag kysste honom. Jag minns allt så tydlig sista gången vi sågs. Vad vi åt, vilken film vi såg, vilka låtar vi dansade till och vad vi pratade om. 

Jag lyssnar på P3 på dagarna och häromdagen intervjuade dom en tjej som var bipolär. Tanken har slagit mig ifall Mauritz kunde vara de. Men det stämmer inte riktigt. 

Men hon som blev intervjuad berättade om när hon fick sin diagnos och hon började äta medicin. Hon sa att hennes "sjukdom" och självmordstankar blev så mycket värre när hon började med tabletterna. Hela hennes första år var fruktansvärt sa hon. 

Jag hamnar i de tänket igen. Att detta hade inte behövt hända. Att vi förlorat Mauritz i onödan. Jag önskar så innerligt att han aldrig ätit cipralex utan hade fått prata med någon.