6 månader

I huvudet kommer tanken... gång på gång på gång. Så här länge har jag och Mauritz aldrig varit ifrån varandra. Det är som att mina tankar och min känsla ibland är kvar i hur det kändes innan allt. Innan jag miste Mauritz. Som att jag kommer på mig med den starka känslan, känslan av längtan. Längtan tills vi ska ses. Men jag påminns lika snabbt som den vidriga verklighet. Den verklighet jag lärt mig att hata mer än allt annat. Jag kommer aldrig få träffa Mauritz.
Idag är det 6 månader sedan som Mauritz var hos mig. Han var hos mig 5 dagar. Vi var på dans, övningskörde med motorcykeln, tittade på tatueringar som vi ville göra, åkte och gick på strandpromenad, Mauritz övervägde att bada men det var lite kallt. Jag jobbade på dagarna och kom hem på lunchen. Mauritz kokade ägg åt mig. Han tog sig en joggingrunda och vi möttes på ICA för att spåna fram en middag. Fisk med stuvad grönkål. Han gillade fisk med grönkål.
Idag är det 6 månader sedan som jag fick gå och lägga mig bredvid den person som betyder mest för mig. 6 månader sedan jag fick hålla om Mauritz och somna med min näsa mellan hans skulderblad. Jag älskade att somna där.
Det första jag sa när vi vaknade på mornarna var -Jag längtar tills vi ska gå och lägga oss igen. Mauritz sa att jag var lite tokig som sa så. Men det var en av det bästa sakerna jag visste och jag finner inga ord som förklarar den tomhet jag känner. Hur lär man sig leva med den här saknaden?

Har hållit mig sysselsatt hela dagen. Bindvävsmassage och fick prata lite. Möte med två vänner, bollade mina känslor om mina kuratorbesök i staden och bestämde mig att jag inte ska dit något mer. Mina vänner tyckte att jag skulle anmäla henne. Som en person i den positionen skall man inte utrycka sig på det sätt som hon gjort. Men jag orkar inte. Jag tycker det är jobbigt att säga till henne att det inte känns bra. Jag mailade.
Fick äntligen mitt läkarintyg idag. Har väntat i 3 veckor, ringt och tjatat x-antal gånger. När jag öppnar kuvertet ser jag att Läkaren sjukskrivit mig till den 24:e. Imorgon? Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare och varit tvungen att hålla på med dessa jävla papper.
Ja... vad fan händer nu då. Jag känner mig så uppgiven och fattar inte att man skall orka hålla på att ringa och måste pussla ihop mitt liv.
Tidigare i det andra landstinget fick jag kallelse till ny läkartid. Det får jag inte nu, vilket jag fick erfara vid förra psykologbesöket, så bra att man får veta hur man skall göra. Jag blir irriterad. Det kanske är bra att jag får ut min ilska och irritation riktat på nåt.
Jag ringer och försöker boka en ny läkartid. Inte så lätt att få det samma dag som sjukskrivningen går ut och sen är det ju påsk. Vill egentligen inte ha den läkaren som jag hade förra gången. Blir arg över den situationen han satte mig i och jag blev så jävla stressad. Vi möts på halva vägen. Telefontid.
Jag anser ju att vården inte funkade i Mauritz fall. Många fel begicks. Så sitter jag här själv med hjälp som uteblivit, information som alla tar förgivet att jag redan vet, det är som att man verkligen måste vara tillräckligt frisk eller ha tillräckligt med ork för att hela tiden tjata och läsa på. Men jag orkar ju knappt. Hela tiden tänker jag på, tänk om Mauritz hade fått prata med någon bara om han hade velat. Hade det varit annorlunda då? Hade han funnits kvar hos mig då? Hade vi gjort dom utflykter, planer för hösten eller åkt skidor när vintern kom, som vi brukade?

Ibland tänker jag att det är kanske bara jag som har otur med vården, att få till nån form av kontinuerliga samtal med samma person. Samtidigt som jag tror och vet att mitt fall är allt annat än unikt. Eller ska man finna sig i detta eftersom jag nekar till medicin?
Jag önskar att jag slapp allt.