Jag vet inte hur man ska vara, hur man ska göra. Jag försöker göra det som människor säger. Prata man måste prata. Jag tror att jag behöver prata för jag mår inte bra av att inte göra det. Idag har jag fått prata i 30min. I väntrummet innan sitter jag och pressar mig mot ryggstödet som att jag vill bort. Jag vill bort, jag vill slippa prata om det som jag måste prata om. Jag vill gå upp i molekyler. Hela min kropp skriker att jag vill inte prata om det som hänt. Det är som varje gång jag tar orden i min mun att det faktiskt har hänt.
Jag glömmer flera gånger per dag att jag kan inte smsa Mauritz om dom där småsakerna som jag reflekterar över som är våra. Eller skicka dom där mms:en som bara vi förstår.
Jag kommer på mig själv. Smärtan, tårarna och den jävliga sanningen infinner sig.
Dagens samtal var okej. En ny person igen. Ett till möte bokat. Märkte att jag blev arg och frustrerad på personen. Håller på att fundera på varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar