Så otroligt rastlös fast huvudet är tomt. Har varit en skitjobbig helg. Var tillbaka till min lägenhet. Minnen. Fotografierna på oss sitter kvar och pryder kylskåpet. Sitter fast med dom fina pastellfärgade magneterna. Där sitter en bild på oss som Mauritz skickade till mig till min födelsedag förra året. Det är 1 år sedan jag fick det. Grattis min fina hade han skrivit. På bilden har vi klätt upp oss och ska på dans. Vi matchar varandra med våra skjortor. Jag har en skjorta med flamingos på. Jag fick den av Mauritz året innan på min födelsedag. Jag bar den på begravningen. Det är märkligt. Vad jag skulle ha på mig på begravningen var självklart och jag funderade inte ens. Jag vet ju vad han hade på sig i kistan. Det var jag som fick välja. Jag visste vilken som var hans favorit skjorta, smycken, skor. Vi matchade varandra även den dagen.
Jag märker hur jag håller mig från att sitta och älta högt. Ingen kommer ju orka med mig. Det får stanna i huvudet. Men efter helgen är huvudet tomt.
Jag har varit så otroligt trött på dagarna, klump i halsen, illamående, ont i bröstet och olustkänsla. Men måste ju tillbaka till lägenheten, måste känna efter fast det är jobbigt.
Jag vet inte om jag kan säga att det var skönt att sova i min säng, men den är alla fall min. Tänker på första gången Mauritz sov hos mig. Han höll om mig, jag grät. Jag har haft det jobbigt med närhet sen innan. Fast jag grät och hade panikångest höll han om mig, han fanns för mig från dag ett.
Man fastnar i tankarna att han kommer aldrig hålla om mig igen och jag kommer aldrig hålla om honom. Turas om. Som vi brukade. Jag älskade att gå och lägga mig bredvid mannen i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar