Tillbaka i lägenheten

Jag är fortfarande sjukskriven. Under min sjukskriving har jag vistats hos min mamma på annan ort än den jag bor i. Det är skönt att inte vara själv. Det är skönt att slippa press från nån. Jag får ta det i min egen takt. Små steg. Men än så länge bär dom.

Nackdelar med att vistas på annan ort, i ett annat landsting är att samtalshjälpen har uteblivit. Man kan säga att jag fallit mellan stolarna. Jag känner att jag stänger mig när jag inte vet hur framtida hjälp ser ut. Det är med olika resultat hur det går. Efter jag tränat släpper jag ut. skriker i dom 7 min det tar att åka från gymmets parkeringsplats till mammas hus.
Jag gråter mig till sömn varje natt. Så fort jag släcker lampan brister det. Han har inte ringt, han kommer inte ringa. Om och om igen brister det. Natt efter natt. Ligger vaken. Tänker på hur allt blev som det blev. Fantiserar hur det kunde ha varit ifall Mauritz var kvar.
Smärta, det vrider sig i magen och jag kan inte ligga still. Det får inte vara sant.

Av flera anledningar var jag tvungen att åka tillbaka till min lägenhet, tillbaka till orten. För att känna efter hur det känns att vara tillbaka. Jag har sällskap av en av mammas hundar, det känns bra. Då måste jag gå upp. Jag lyckades få ett samtal på psykiatrin. Ny person. Ta om allt en gång till. 30min går fort. Tack och hej, varsågod och skölj. Inget nytt inbokat. Jag stänger mig.

Det är jobbigt att vara i lägenheten. Jag bröt ihop när jag klev in genom dörren. Så mycket minnen. Så himla många minnen vi har här. Hans skäggstubb ligger kvar på kanten på badrumsspegeln. Jag kommer aldrig kunna städa. Vill inte städa bort Mauritz. Jag vill ju ha honom.
Han tyckte jag hade en så mysig lägenhet och att jag gjort så fint i den. Jag fick plus i kanten eftersom jag valt bort micro.

Jag har ett fotografi uppställt. Det är det första fotografiet jag tog på Mauritz. Tisdag v.29 2013. Han lutar sig mot sin gula PV och jag hade fjärilar i magen när jag tog bilden. Jag tycker om hur han tittar in i kameran på bilden. Han tittar på mig. Samma bild stod på hans kista på begravningen tillsammans med hans ormskinnsskor och hans mexicofilt som han älskade.
Vid fotografiet brinner alltid ett ljus. Det är det första jag tänder när jag vaknar och det sista jag släcker när jag lägger mig.

Mycket sömn har det inte blivit heller. Svårt att somna, bara gråter och har ont. Luktar på hans t-shirt han glömde sista gången han var hos mig. Han var så fin i den. Han köpte den på Zara innan vår Kretaresa 2014. Nu ligger den på kudden. Sista gången han hade sen var vi på dans. Jag sa till honom att han var så fin med den tröjan, vita byxor och blåa skor.

Natten till i dag somnade jag halv 6 på morgonen. Hade ont i nacken. Kunde ligga i samma ställning i en kvart, sen tvungen att byta. Det spänner i axlar och nacke. Blir värre dag för dag. Fast inget kan bli värre än vad det redan är.