Ibland.... eller ganska ofta nu undrar jag hur jag nånsin kommer kunna fungera i vårt jävla samhälle igen. Idag har varit en sån dag då jag stått och gråtit i smyg för det har inte gått att hålla sig. Jag är så fruktansvärt ledsen hela tiden. Kommer hem och stänger dörren och allt bara brister. Ångesten som kramar om min bröstkorg och tårarna tar aldrig slut.
Ska till läkaren igen i morgon. min psykolog har semester och dom ville väl ha lite koll. Men får ju inte prata om vad jag känner för med läkaren...... vet faktiskt inte vad vi ska prata om. Hur jag skall komma tillbaka i nåt arbetsliv och bidra till detta hamsterhjul kanske. Det sista jag tänker på. usch för att träffa massa människor, människor jag inte känner. Människor som är nyfikna och inte vet nåt om mig och kan ställa massa frågor. Vad händer om jag skulle säga som det var? Skulle dom vara kvar då. Inte många som är kvar i mitt liv efter allt som hänt. Kanske orkar inte människor med mig längre. Hela tiden försöker jag få mig själv att första att -Du är ensam nu. Jag vågar inte lita på människor. Jag är så känslig när det lovas högt och lågt och sen blir inget av. Känner mig så sviken och bortglömd hela tiden.
Jag vet inte hur jag ska orka allt. Önskar att tiden kunde gå fortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar