Jag försöker att bara ta en dag i taget. Det är för jobbigt att tänka längre fram. Min framtid. Jag kan inte förstå att bara jag snuddar vid dom tankarna börjar tårarna rinna. Det bara går inte, jag orkar inte tänka. För Mauritz är ju inte där. Han finns ju inte kvar, där i min framtid. Det som skulle vara vår framtid. Jag har aldrig känt mig så vilsen. Jag vet inte nånting känns det som. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vill prata med nån. Men det är tydligen lång väntetid.
Jag har inte klarat av att gå på gymmet. Det var så mycket folk där sist att jag är rädd att det kommer vara lika många om jag skulle åka dit igen. Vill inte börja gråta framför människor jag inte känner.
Idag skulle jag möta upp mamma och två av hennes väninnor på ett café. När jag kom dit var det mer folk än det brukar och det var högljutt. Rösterna skär i huvudet. Paniken kommer smygandes och när jag köpt min kaffe och satt mig kom trycket över bröstet, andas och tårar. Tittar ner i bordet. Hoppas ingen ser mig. Hoppas ingen frågar. Jag kan inte förstå varför jag reagerar såhär. Tårarna rinner.. Jag märker att det tar mycket av min energi av att vara ute bland folk. Känns som hjärnan går på högvarv.
Men jag måste träna, pressa mig själv till att göra "normala" sociala saker. Det är konstig, allt är så konstigt nuförtiden. Hur vardagliga saker nu känns som att bestiga berg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar