Jag kommer skriva hans namn. Jag känner att jag måste de i den här bloggen. Min älskade pojkväns namn var Mauritz.
Mimmi och Mauritz, det var vi. Många skojade och sa -där går hennes Mauritz. Syftade på H&M. Många sa till oss att vi var ett sånt fint par och vi passade så bra tillsammans. Självklart kan det ju vara sånt man bara säger. Men vi var fina tillsammans och tyckte om att matcha kläderna med varandra när vi åkte på dans. Att fixa till sig innan var halva nöjet tyckte vi. Vi hade så många gemensamma intressen, lika värderingar och vi hittade nästan alltid på saker tillsammans när vi väl sågs. Mauritz och jag var särbos, det var 45mil mellan oss. Antingen åkte vi till varandra eller så brukade vi mötas och campa med husvagnen eller bo på hotell någonstans i mellan/nedre delen av Sverige där det var dans eller nostalgi träff just den helgen.
Mauritz och jag träffades just genom dans. Det var dansbandsveckan 2011 som vi dansade första gången. Det är en sån danskväll jag aldrig kommer att glömma. Vi hade så himla kul, spexade och dansade runt i flera timmar. Men det skulle dröja till augusti 2013 som vi faktiskt blev ett par.
Mauritz betydde allt för mig. Han var mitt allt och jag kände mig så lyckligt lottad som fått träffa honom. Jag kan inte förstå att Mauritz inte finns kvar hos mig längre. Jävla SSRI!! Jävla biverkningar!
Nu känns allt så jävla hemskt. Overkligt, jag hatar den verklighet som jag lever i. Jag känner mig inte hel längre. Jag känner att jag har svårt att acceptera den verklighet som jag lever i. Det som hänt känns om det inte hade behövt hända.
Dagens form: Idag känner jag mig tom, inte mycket tankar alls. Det går väldigt upp och ner. Jag saknar honom så fruktansvärt att det skär i varje cell av min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar