Men jag kliver upp, fast jag inte ser nån mening med det.
Jag äter frukost, fast jag inte har nån aptit.
Jag försöker gå på en promenad, fast att stegen är så tunga att det känns som jag släpar mig fram.
Jag andas, fast att andetagen inte känns som det naturligaste i världen längre. Som att varje andetag är en enorm ansträngning. Det känns som den där tyngden, den som trycker över min bröstkorg från och till hela tiden är mer påtaglig.
Igår kväll när jag gick och la mig. Lyssnade till mitt hypnos/meditations spår. Jag orkade inte göra det som jag ska göra till rösten på cd spåret. Jag hade ingen ork. Jag hade gråtit nästan hela dagen. Samma idag. Gråter från och till hela tiden. Klandrar mig själv. Tänker på om man kan dö av brustet hjärta. Hur mycket mer klara mitt hjärta? Det känns annorlunda där inne. Där inne i bröstet. Jag är mer trött nu. Trött och vill sova.
Lyssnade på en podd. Om att andas rätt. Gör mig medveten, kanske det hjälper. Mauritz sjukdom gjorde att han alltid andades genom munnen. Han kunde inte andas bara genom näsan. Tänk om han inte hade haft sin sjukdom, hade fått bättre förutsättningar. Hade han varit kvar då?
http://www.halsosnackmedlottaochvictoria.se/podcast/13-anders-olsson-andetagets-makt-over-halsan/
Ett steg i taget. Jag upprepar detta hela tiden. Tänk inte på framtiden.... Ett steg i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar