5 år

Idag för precis 5 år sedan såg jag Mauritz för första gången. Idag har det minnet varit så tydligt och hur jag tänkte när jag såg honom.

Det var dansbandsveckan i Malung och jag stod vid dansbana 3 och såg över huvuden och axlar för att kunna snegla in på dansgolvet. Där dök han upp på dansgolvet. Röda byxor och välkammad pompadour frisyr. Han gled över dansgolvet i en foxtrot. Jag kommer i håg hur jag inte kunde slita blicken från hans fötter och häftiga myggjagare. Hans stil var alldeles egen och jag tänkte. -han skulle jag vilja dansa med, men i samma sekund insåg jag min begränsning. Jag var ju inte alls sådär duktig. Jag ville inte göra bort mig. 

Arvingarna spelade och låten tog slut. Plötsligt stod han snett framför mig till höger. Skulle jag våga...... Jag vågade och knackade på hans vänstra axel, frågade om jag fick lov. Ja visst sa han. 

Det var trångt på dansgolvet och jag var jättenervös. Mauritz såg sig om väldigt mycket eftersom det var väldigt trångt. 

Det gick inte så bra att dansa. Vi dansade två bugg och tackade sedan för dansen. Det kändes lite tråkigt att det inte gick så bra. Inte visste jag då att han skulle bjuda upp mig kommande kvällar och vi skulle dansa i timtal. Vi fann varandra i dansen på en gång och hade så roligt. En dansupplevelse jag aldrig glömt. 

Dans känns idag som något väldigt långt bort. Jag älskade att dansa. Jag älskade att dansa med Mauritz. Vi hade en så speciell dans stil att vi ofta fick beröm och kommentarer av andra på dansgolvet. Att vi var så fina tillsammans och skulle fortsätta köra vårt eget race. Jag orkar och klarar inte av att köra loppet själv. Tänker på alla minnen som jag har med Mauritz som är kopplade till dans och dansbandsveckan. 

Jag tror att många letar nog efter honom för en dans dessa kvällar denna vecka. Om dom visste att det var förgäves. 

Mauritz älskade att dansa, han kunde åka bil själv i timmar för en danskväll. Han dansade på sitt sätt och förde så tydligt att alla kände sig som proffs. 

Idag är en sån dag igen att det känns som om det är omöjligt det som hänt. Som att min hjärna måste stänga av för att jag överhuvudtaget ska kunna överleva dagen. 

Om

Om Mauritz hade funnits kvar idag hade han kommit till mig i en av sina många bilar. Troligtvis sin gamla Saab. Bådas semester hade med säkerhet börjat. 

Vi hade gjort oss  i ordning i matchande kläder och gått på gala kväll. Följt av dans i timtal. 

Idag är mitt huvud tomt. Finns inga känslor idag. Känner mig död. Huvudet värker sen tidig morgon. 

Just den här veckan som kommer finns det så många -Första gången. Första gången jag såg honom, första gången vi dansade, första bilden jag tog på honom, första gången vi kysstes. Första gången vi sov bredvid varandra. 

Saknar hans närhet att det hugger och sticker i mitt bröst. Hans doft. Hans beröring. Hans röst. Hans steg. 

Mauritz, jag önskar att det hade varit du och jag för alltid. Tillsammans mot strömmen, som vi brukade säga. 

Jag är tom. Trasig. Ofullständig utan min älskade. 

Kär

Igår var det på dagen 3år sedan jag blev kär i Mauritz. Vi hade haft en ganska intensiv sms kontakt i säkert nån månad innan vi visste att vi skulle träffas. Klart att det pirrade i magen när jag fick sms från honom. Men det var den kvällen på dansbandsveckan, när han stod där i sin svarta skjorta och gula byxor och väntade på mig. 

Jag små sprang mot honom och vi omfamnade varandra första gången på det sättet. Vi kunde inte slita oss från varandra på hela kvällen. Dansade i timtal och jag bara väntade på att han skulle kyssa mig. Det brann i mig och jag klarade inte av tanken av att kvällen skulle gå utan att kyssa honom. Vi kysstes till slut, dansade och bara kramades hela kvällen. Jag var så kär. 

Kvällen tog slut och alla gick hem förutom vi. 

Vi stod utanför entrén, pratade, kysstes och bara njöt av att äntligen vara i varandras närhet. 2timmar stod vi där. Tills vi gick åt varsitt håll för att få nån sömn. Samma procedur upprepades varje kväll resten av veckan. 

Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli vi när vi dansade första gången 2011. 

Mitt hjärta är inte helt utan dig. Min älskade Mauritz. 

Hur är det tänkt

Ibland.... eller ganska ofta nu undrar jag hur jag nånsin kommer kunna fungera i vårt jävla samhälle igen. Idag har varit en sån dag då jag stått och gråtit i smyg för det har inte gått att hålla sig. Jag är så fruktansvärt ledsen hela tiden. Kommer hem och stänger dörren och allt bara brister. Ångesten som kramar om min bröstkorg och tårarna tar aldrig slut.
Ska till läkaren igen i morgon. min psykolog har semester och dom ville väl ha lite koll. Men får ju inte prata om vad jag känner för med läkaren...... vet faktiskt inte vad vi ska prata om. Hur jag skall komma tillbaka i nåt arbetsliv och bidra till detta hamsterhjul kanske. Det sista jag tänker på. usch för att träffa massa människor, människor jag inte känner. Människor som är nyfikna och inte vet nåt om mig och kan ställa massa frågor. Vad händer om jag skulle säga som det var? Skulle dom vara kvar då. Inte många som är kvar i mitt liv efter allt som hänt. Kanske orkar inte människor med mig längre. Hela tiden försöker jag få mig själv att första att -Du är ensam nu. Jag vågar inte lita på människor. Jag är så känslig när det lovas högt och lågt och sen blir inget av. Känner mig så sviken och bortglömd hela tiden.

Jag vet inte hur jag ska orka allt. Önskar att tiden kunde gå fortare.