Ork

Så jävla tung dag. Har varit hos en kurator i staden 5mil bort, kuratorn som jag bara har "tillfälligt" för att jag väntar på att få komma till en när psykiatri där jag ska få komma igång med dom berömda bearbetnings samtalen. Som än inte kommit igång. Jag kan inte påstå att nånting har gått speciellt lätt. Jag slussas mellan olika instanser som inte pratar med varandra och det finns ingen klarhet i vad som gäller.
Sista läkaren jag träffade var på akutmottagningen i staden. Han skulle skicka en remiss till när psykiatrin. Min tidigare läkare hade skickat 2 remisser dit och jag hade fått avslag på båda. Jag fick vänta två och en halv månad för att få reda på att jag fick avslag!!! -Vi har inte hand om denna typ av "ärende" fick jag till svar. Andra sekunden hade dom sagt till läkaren på vårdcentralen jag träffade att det var för att jag tillhörde ett annat landsting. Det känns som jag vill skrika rakt ut  -MEN SÄG FÖR HELVETE VAD JAG SKA GÖRA DÅ??? Jag är inte kapabel till att sitta och ta reda på hur vården funkar och hur dom olika landsting samarbetar eller inte gör det. Jag får inte reda på nånting, jag går därifrån med samma frågetecken som jag hade när jag gick dit.

Dagens möte, 40min var.... väl okej. Det klickar inte riktigt med kuratorn. Men jag upplever att jag inte har nån annan. Ge det en chans till, tänker jag. Kuratorn meddelar att hon sett i min journal och ser att jag har ett möte på när psykiatrin inbokat. Jag hinner känna äntligen, tills att hon meddelar att det är den 13:e maj! I maj. Jag reflekterar över vad är det för månad nu, sa hon maj? 2 månader. Jag brister i tårar. Jag fylls av en känsla av uppgivenhet. Vad gör jag nu? Vad är det jag inte ser? Eller anser man att jag inte mår tillräckligt dåligt och behöver prata? Eller är vården så ansträngd att man helt enkelt inte kan erbjuda något annat? Är det därför dom hela tiden erbjuder mig mediciner som skall stänga av mina känslor? Jag är inte dum, det är så det funkar. Jag har nog inte fattat att jag är i den här karusellen själv. Jag tänker på Mauritz. Tänk om han hade fått samtal. Det gör så ont i mig att jag förstår att detta är mer eller mindre vardagsmat inom vården, ta piller och slipp känn efter. Man har inte tid med människor.

Efter kuratormötet springer jag till bilen. Människor på gatorna. Känns som folk tittar. In i bilen och det brister. Tryck över bröstet och jag får kämpa för att ta djupa andetag. Tårarna rinner men jag har ingen mascara idag. Jag får gråta. Jag måste få gråta.
Fan jag ska in på en mataffär innan jag åker hem. Jag måste skärpa till mig. Måste vara skärpt i stadstrafiken, cyklister överallt.

När jag går in i mataffären är det som jag får lock för öronen, hela kroppen känns så fruktansvärt tung. Jag släpar mig fram och märker hur vänster armen domnar. Jag blir inte rädd. Känns som inget kan bli värre. Jag går runt i butiken med ett lätt illamående och tänker. Om jag svimmar, vad händer om jag svimmar. Vem plockar upp mig då?
Vitlökspulver! Släpper alla tankar på hur jag känner och går till kryddhyllan. Det vänder, känns lite bättre. Fokuserar på det jag ska ha. Märker hur folk tittar, man ser att jag har gråtit men jag har keps på mig. Gömmer mig under skärmen. Man lär sig.

Man hamnar i det i bland. Tankarna om hur man ska orka, det är inget ovanligt för personer som upplever en sån fruktansvärd sorg och saknad. Har inte klarat av att titta på bilder på Mauritz idag. Jag orkar inte. Det har varit så mycket annat som inte ens handlat om Mauritz idag som jag varit tvungen att orka med.

Varit tvungen att fungera som människa.

Det gick sådär.