Nu var det länge sedan jag skrev. Men i morgon är det Midsommarafton. Tydligen något som skall firas. Jag ska hjälpa till i en servering, får se hur det går. Hoppas ingen pratar med mig. Känner igen mig. Det var ju 10 år sedan jag bodde här, på min uppväxtort. Känns som jag hamnat här mot min vilja. Men måste ju vara någonstans. Inget känns som hemma. Ingenstans får jag ro.
Förra midsommar kom Mauritz till mig och vi såg på en traditionell pjäs som spelas varje år. Dessutom var vi på ett typiskt midsommarfirande a la Dalarna. Jag hade dräkt som jag lånat. Jag kommer ihåg når jag hade tagit på mig så sa Mauritz att jag var fin och att han också hade velat ha dräkt. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Trodde verkligen inte att han ville ha daladräkt när han var från halland. Han hade sin favorit skjorta med vita jeans istället. Han var så fin.
Men jag fick dåligt samvete över att jag inte ens frågat om dräkt till honom.
Kommer det här dåliga samvetet någonsin försvinna?
Jag har kommit in i en period då jag fattar ingenting. Jag fattar inte att det som hände i oktober verkligen har hänt. Att Mauritz inte finns längre. Jag väntar fortfarande på att han kommer ringa straxt efter elva då han är på väg hem från jobbet.
Tiden går så jävla långsamt. Det är outhärdligt. Önskar jag fick vara gammal och hade levt klart mitt liv. Så jag slapp oroa mig för allt hemskt som kanske kommer hända.
Kvällarna och helgerna är värst. Ensam, inget att göra, vill inte göra något, känns som jag bara sitter i nåt förvaringsbås och tiden skall bara gå.
Hoppas jag klarar av att hålla ihop i morgon för allas skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar