Idag har det varit en sån dag. En sån dag då hjärnan är helt tom. Den jobbar frenetiskt på att försöka se möjligheter........ framtid. Den jobbar hårt. Som den inte orkar tänka på Mauritz, mina känslor eller vad det ska bli av mig i framtiden. Jag har lärt mig hur natten kommer bli till följd av detta. Dålig. Brukar inte kunna sova. Gråter utan hejd, panikångesten som ett brev med posten, vandrar i cirklar över golvet och önskar att jag kunde krypa ur skinnet. Att jag kunde krypa ur detta helvete som skall kallas liv.
Till slut brukar jag somna.... när klockan hunnit bli 3 eller 6.
Alla pratar om de olika faserna som jag ska gå igenom eller befinna mig i. Man vill så gärna stoppa in mig i ett fack så man kanske ska veta hur man skall vara kring mig. Nu är det inte så många som jag har kring mig och med alla menar jag läkare och psykolog. Men det känns som det står still. Jag fattar fortfarande inte att jag aldrig kommer få träffa se eller röra vid Mauritz igen. Det gör så ont att jag måste påminna mig om det. Ibland måste jag se honom på bilderna, när han ligger i kistan. Jag minns och förstår då. Det kanske låter konstig att jag tog bilder. Men jag ångrar det inte. Jag ångrar inte att jag såg honom en sista gång.
Skulle skicka ett Riktigt Vykort idag via postens app. Fanns tydligen en historik kvar där jag kunde se alla vykort jag skickat och när. Första vykortet jag skickade till Mauritz aug 2013 efter jag hittat en bild på när vi dansar. Vi är så fina, förälskade. Mina vykort som jag skickat fick följa med Mauritz i kistan. Ville att en liten del av mig och våra äventyr skulle vara med honom dit han skulle.
Hittade även vykortet på oss som vi skickade till hans familj när vi var på Kreta 2014. Det blev inte fler vykort från dom platser som vi tänkt att vi skulle till. Det blev inte fler. Jag önskar att det blivit så många fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar