Äntligen har jag fått ett inbokat möte med en psykolog på orten jag befinner mig på. Jag kan inte annat än att ifrågasätta. Det tog 2½ månad. Du som vill ha hjälp, man måste tjata och inte ge upp. Under tiden man väntar måste man försöka göra det man kan själv. Motionera, tänk på vad du äter, sov inte på dagen fast du är trött och gråt. Skrik. Allt detta är lättare sagt än gjort. Jag har blivit förkyld igen och har inte varit ut på min promenad på en vecka.
Jag tänker på Mauritz första besök hos läkaren och den dåliga uppföljning som blev. Höjningen av dosen medicin efter bara 3 dagar. Varför väntade man inte en vecka som det står i bi packsedeln? Varför i helvete han fick dom över huvud taget? För en lindrig depression. Var i en butik i går och under tiden jag går där inne hörs på radion i högtalarna där inne. Det handlade om psykisk ohälsa man sa att det första som man bör och skall se över innan medicinering är kost, sömn och motion. Jag blir förbannad. Det är ju försent. Allt är försent.
Något som varit så overkligt i detta är att jag får sitta och fylla i ett lika frågeformulär som Mauritz fick göra och som jag har fått se i efterhand. Hur många poäng han fick. 21st = Lindrig depression. Undrar hur många poäng jag fått? Jag tänker på alla som verkligen vill och behöver hjälp och som inte får de. Som tvingas vänta, vänta i nästan 3 månader! Vissa dagar måste kroppen stänga av, energi måste få gå till dom organ som annars inte får den. Allt under midjan. Ta upp näring igen, så man kan tänka.
Men när dagarna sen kommer när jag återigen inser att Mauritz är borta så blir jag så jävla ledsen och det känns som det var igår och jag kan inte fatta att det har gått flera månader.
Känns som jag saknar honom mer för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar