Jag försöker göra sånt som jag gjorde innan, det som förut var normalt att jag gjorde. tex sminka mig. Jag hade alltid smink när jag skulle ut bland folk. Något som jag efter den 9 okt helt struntat i. Det har inte varit nån vits. Men nu har det blivit ett verktyg. Dels för att jag vill verka normal, vara som andra och för att min tanke - jag har mascara, då kan jag ju inte gråta. Den lilla detaljen gör det lättare av praktiska skäl att hålla igen när det inte passar att gråta bland folk.
Men ikväll blev en jobbig kväll. Jag och mamma hade styrt upp en middag med en bekant. Vi lagade mat och det kändes väl okej. Desserten skulle vi äta hos ett spontanbesök hos en granne. det blev jobbig. Samtalsämnen som kanske hade varit vanliga, men som i min situation blev så jävla jobbiga. Grannen visste nog inte att jag över huvud taget haft Mauritz i mitt liv. Jag kan få en sån konstig känsla att jag vet fan inte vad jag ska säga. Sitter på helspänn, rädd för att få en fråga om man har pojkvän eller om man jobbar eller hur det kommer sig att man kan vara hos mamma när det inte är långledigt.
Stirrar ner i bordet nästan hela kvällen, jag har sminkat mig, tänker på mascaran. Alkohol intas. Inte av mig. Då skulle jag bli sittandes i ett hörn och vara otröstlig och förstöra kvällen för dom andra. Jag håller igen.
Samtalsämnena gör att jag tänker på Mauritz hela tiden. Grannen hade blivit dumpad av sin flickvän för två månader sedan. Han var väl ledsen. En person säger- Vad tråkigt för dig, Jag blev verkligen ledsen när jag hörde detta, men det går över. Partners är som bussar det kommer nya hela tiden.
På ett sätt sitter han och jag i samma båt, På ett sätt har vi nåt gemensamt. Lämnade. Ensamma. Det bokstavligen vrider sig i magen när jag hör kommentaren. Tänker på vår situation. Så opassande att säga, blir irriterad. Jävla alkohol! Tänk på vad ni säger eller är jag osynlig? Jag känner mig osynlig. Under kvällen pratas det om nån bilolycka, begravningsbyrå som inte behövde anlitas, kylrum på sjukhus. Jag ser Mauritz framför mig, liggandes i kistan när jag tog ett sista farväl. Då jag bokstavligen gick sönder. Då känslan att jag inte är hel längre blev verklighet.
Jag får den bilden ofta i huvudet, känner lukten, den vidriga känslan av att så innerligt önska att jag aldrig hade behövt stå där. Bredvid honom. Han var kall. Så himla kall. Min älskade fina Mauritz var så kall.
Jag lämnar rummet en stund hos grannen, måste andas. Får inte gråta. Gör ingen scen. Skapa inga frågetecken. Var normal. Börja inte gråta för då går det inte att hejda.
Jag förstår att jag är känslig. Kvällen blev jobbig. Hann ut i bilen, då brast det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar