Kroppens reaktion

Det är mycket som händer i kroppen när den utsätts för den här typen av stress. Långvarig stress. Chock. Trauma. Mycket förstår jag själv, men jag är väl som jag är och försöker ofta hitta svar på mina frågor för att jag lättare skall kunna förstå och varför jag upplever saker som jag gör. Jag är sån. Min natur är sån. Det blir lättare för mig att förstå och kunna hjälpa mig själv för att kanske kunna må lite bättre.
Allt från midjan stängs av. Energin som hjärta, lungor och hjärna behöver extra mycket nu, eftersom kroppen anser att här är prio 1 nu så då lånar kroppen energin av matsmältningsorganen, tarmen.

Mina reaktioner har varit illamående, aptitlöshet, allt smakar aska som jag äter, diarré, förstoppning, oftare kissnödig, stramningar över bröstet, hugg i bröst vid djupandning, inflammation i vänster bröst, utebliven menstruation, känslan av att benen inte bär, att det skulle vara någon annans ben som är steget långsammare så att det känns som jag ska trilla omkull, viktnedgång, frusenhet, huden på benen är jättetorra och låren täcks av röda prickar, upplever att min syn blev sämre över en dag. Vet inte om det är inbillning men känns så.

Svårt att somna, värk i ländrygg, värk och spänningar i nacke, öm i höfterna framförallt vänster. Rastlös, lätt irriterad och arg. Sen kommer dom mer psykiska, när jag tänker för mycket på Mauritz och att jag formulerar orden tyst i mitt huvud. Mauritz är död. Orden som är så vidriga och jag vill inte säga dom högt. Jag vill inte att det ska vara sant. Då kommer ångesten. Hjärtklappningen ökar, gråten väller ut och andhämtningen blir häftig och jag vill bokstavligen bara krypa ur mitt eget skinn. Jag vill lämna min kropp för den är för obekväm att vara kvar i. Den gör för ont. Sanningen gör för ont.

Vad gör jag för att hjälpa mig själv? Jag försöker tänka på mig själv. Försöker komma ihåg vad jag tyckte var roligt förut och försöker göra de. Matlagning är min fristad. Då tänker jag bara på de och det blir ett resultat en produkt av något jag gör.
Går på bio, fast jag tycker det är jätte jobbigt att vara ute bland folk.
Massage, taktil, bindväv. Få igång cirkulation och få lite må bra hormoner.
Shoppar, mycket onödigt, men det tröstar mig en liten stund.
Skriver, skriver till Mauritz, skriver ner mina/våra minnen, skriver blogg ut till intet.

Jag älskade att dansa........ Det gjorde Mauritz också. Det var så vi träffades 2011. Jag älskade att dansa med honom, dansen är så starkt förknippad med honom. Idag känns det som jag aldrig kommer kunna dansa igen. Vetskapen om att jag aldrig får dansa nära Mauritz igen, lukta på hans hals, känna hans kropp mot min, följa hans steg och trycka min hand mot hans bröst. Känna hans hjärtslag.

Jag önskar jag fick känna hans hjärtslag.