Jag har haft så mycket minnen det senaste dagarna, tror att det rördes igång av föreställningen som var på svt. Är som korta sekvenser från Mauritz och min semester vi hade förra sommaren som kommer upp och gör sig påminda. Minnen som jag är så tacksam över att jag har idag. Jag har nog inte förstått att jag aldrig får semestra med Mauritz igen. Hur kan ett år vara det bästa och det värsta i sitt liv på samma gång?
Eller så är det för att det börjar bli vår och sommar. Då brukade vi alltid ha något inplanerat. Danser vi skulle på, nostalgihelger och diverse event som börjar rulla igång nu på vårkanten.
Nu har jag bara psykologsamtal inplanerat. Samtal som cirkulerar runt hur mycket jag hatar mitt liv. Jag hatar att läkare inte lär sig hur kroppen fungerar. Jag hatar känslan över att det inte hade behövt resultera i den här utgången. Hur fan lär man sig leva med vetskapen jag har idag? Det är som den äter upp mig från insidan, gnager på mina ben och jag blir så ursinnigt arg. Jag hatar vårat samhället och vad det gör med oss människor.
Det känns som jag går i en bubbla. Det är inte många som vet vad jag vet. Många har ifrågasatt mig eftersom tanken på att ifall det vore sant skulle ju innebära att vi har levt i den största av lögner. Men det är just det vi gör.
Jag är arg. Man måste få vara de. Ibland blir jag arg på Mauritz också. Inte för att han gjorde det som han gjorde. För han var inte sig själv sista veckan. Kemikalier i hans hjärna påverkade hans beslut.
Nä jag blir arg på honom för att vi tillsammans hade kommit fram till vad som hänt och hur det stod till i hans kropp. Han sa själv att det där stämmer ju på mig. Varför kunde han inte fråga mig igen hur han skulle göra? Varför lät han sig övertalas att se en läkare när han inte tyckte att det behövdes? Jag blir galen av alla jävla varför som dyker upp i mina tankar.
Allt handlar om kroppen och så mycket handlar om tarmens hälsa. Man börjar förstå det runt om i världen. Det är bara så jävla synd att svenska unga läkare lär sig den gamla skolan att behandla symptom istället för att se till det underliggande problemet. I Mauritz fall och i många andras säkert 65% av Sveriges befolkning så är svaret en Candida överväxt. Det är något jag lidit av själv. Haft samma symptom som Mauritz och mått lika i huvudet. Därför visste jag ju vad som behövde göras i Mauritz fall. Känslan över att ha varit otillräcklig tynger mig väldigt. Alla säger de att du får inte klandra dig själv över vad som hänt. Men det är lätt för dom att säga. Jag har haft facit i handen, jag förstod varför hans kropp var i obalans. Nu sitter jag här med en vetskap så stark att det inte hade behövt vara såhär.
Gud vad jag saknar honom. Jag vet inte vem jag är utan Mauritz vid min sida, som alltid stöttade mig och som älskade mig.
Vilsen är bara förnamnet.
Läs på om Candida är mitt tips till alla!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar