Man måste gråta

Allt känns tungt. Mina steg. Mina andetag. Mina tankar. Jag tvingar mig ut på promenad. Det känns som jag släpar mig fram och står på samma ställe. När jag svänger av till den mindre grusvägen på rundan, börjar tårarna rinna nerför mina kinder. Det är lika varje gång. Varje gång jag går på promenad gråter jag. Då är jag själv. Själv med mina egna tankar. Mina tankar om Mauritz, ilska över dessa jävla tabletternas biverkningar, frustration över felbehandlingen, sorg över våra framtida planer som aldrig kommer bli, sorg över att aldrig få gå och lägga mig bredvid honom och vakna upp vid hans sida, kyssa honom. Det gör ont. Det är tungt att andas. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket.