Jag har tänkt jag skulle skriva mer på bloggen. Men det är för jobbigt, jag har inte orkat. Orkar inte vara så ledsen hela tiden. Men det är bra att få ur sig tankar. Alla säger att det är så viktigt med rutiner. Att komma tillbaka till nån form av vardag. Självklart håller jag med. Det är viktigt. Jag bor hos mamma, jag måste gå upp på morgonen här, för hon kokar ägg och gör kaffe. När jag var själv i min lägenhet hade jag lånat med en hund från mamma. Han måste ju gå ut på promenad så då måste man också gå upp. Men jag vill inte gå upp på morgonen och jag vill absolut inte gå och lägga mig. Det är då jag blir så påmind. När allt är tyst. När jag bara hör mina tankar. Då kommer helvetet och gör sig så påmint. Ibland vill jag ringa Mauritz. Det är ofta jag hinner tänka tanken, speciellt när jag gått och lagt mig. Det var ju våran rutin vi hade när han levde. Jag saknar den. Jag saknar allt. Jag saknar dom få saker som jag ibland kunde störa mig på. Dom var ju Mauritz och jag saknar ju hela honom.
Jag har fått nya rutiner eller ritualer nu, vet inte vad man skall kalla det. Jag pratar med Mauritz varje dag ut i det tomma och speciellt när jag lagt mig. Jag vet att han hör mig. Luktar på hans tröja som ligger på ena huvudkudden. Den luktar fortfarande Mauritz. Det är lite märkligt, något som vi ofta sa till varandra när vi inte setts på ett tag var - Jag längtar tills vi ses och jag får snuffa på dig. Jag är rädd när dagen kommer och doften inte finns kvar på tröjan. Jag kan få panik nu för att jag vet att den dagen kommer att komma. Jag vill att tiden ska stå still.
Jag förstår inte det som hänt och jag har absolut inte accepterat det faktum att Mauritz inte finns. Kommer jag någonsin förstå de? Att han är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar