Idag är det 6 månader sen Mauritz försvann från mig, oss. 6 månader sen jag var så nära den bristningsgräns av vad ett hjärta, en kropp, en människa och en själ klarar av. Hur ett telefonsamtal kan komma att förändra hela ens liv, hela ens vardag och ifrågasätta hela ens existens. Tolv minuter över sex gick mitt hjärta sönder. Luften försvann ur mina lungor och en skarp smärta i bröstet vred som en kniv. Kniven kommer tillbaka ibland. Idag är en sån dag. Den sitter där vid varje andetag. Gör sig påmind. Förvisso är den bara en tiondel av vad jag kände då. Då när hjärtat stannade. Men den sitter där. Letat sig in mellan två revben och sticker till.
Jag försöker hålla mig sysselsatt idag. Är rädd för att bli sittandes. Tröstäter, en gammal inlärd vana från mitt tidigare liv. Går omkring. Åker till en bekant och dricker kaffe. Har sminkat mig mer idag än vad jag brukar. Ingen annan vet vad det är för dag idag. Jag döljer det bra. Med ögonskugga och mascara ser jag vanlig ut. Jag bytte örhängen idag, tog på mig ett par som jag fick av Mauritz när jag fyllde år och som jag hade på begravningen.
Ikväll ska vi på middag, jag har gjort efterrätt. Känns bra att inte vara hemma själv med mamma en kväll som denna. Vardagliga samtalsämnen kanske kommer avlösa varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar