I kväll har jag varit på mitt fjärde Spes-möte. För dig som precis mist någon så finns Spes. Spes är träffar där anhöriga eller närstående till personer som begått självmord möts och delar med sig av sina erfarenheter, hur man går vidare, vi gråter tillsammans och vi förstår varandra.
För dig som mist någon, jag rekommenderar dig att gå till ett. http://spes.se/ gå in på deras hemsida och se var din närmsta träff kommer äga rum. Ingen människa kommer någonsin förstå hur just jag känner, men där kommer man väldigt nära till att bli förstådd.
Jag hade ingen aning om att sådana här möten hölls. Jag har aldrig känt någon som gått på sådana heller. Hade det inte varit för en väninna som drog med mig till mitt första möte hade jag säkert inte vågat mig iväg. Första gången kunde jag inte säga nåt först. När det blev min tur fick jag panik. Tryckte mig så hårt mot ryggstödet och väggen för jag ville bara därifrån. Jag trodde att jag kunde försvinna upp i molekyler om jag tryckte tillräckligt hårt. Gråten hulkade, jag kunde inte få fram ord. Jag slapp prata. Alla hade förlorat sina barn. Där satt jag ensam och förlorat min pojkvän. Jag kände att jag inte hade lika stor rätt till att vara ledsen som dom. Jag fick ju bara två år med Mauritz. Det värsta som finns måste ju vara att förlora sitt barn? Men jag får inte tänka så. Min sorg är ju bara min. När mötet var slut lade kvinnan bredvid mig handen på min arm och sa- det var bra att du kom hit. Då brast det och jag pratade. Kombinationen av hennes beröring och att hon såg på mig. Hon såg mig.
Jag HATAR att gå på dessa möten, eller snarare att jag hatar att jag över huvud taget måste gå dit. Ingen ska behöva gå dit. För det betyder att jag mist någon. Jag hatar den känslan. Den får mig illamående och jag får ont i magen varje gång jag ska gå dit.
Jag förstår snabbt att psykiatrin i detta land är under all kritik. Vad läkare och psykologer sagt till dessa föräldrar och fruar är fan hårresande. När deras barn eller män bönat och bett om att få hjälp och blivit hemskickade och sedan tagit sina liv. Känns som Mauritz historia är väldigt avvikande. från dessa. Enligt det läkarbesök som han och hans mamma var på konstaterades att han hade en lindrig depression. Läkaren ville inte sätta in medicin. Av någon anledning ändrar han sig. Han begår första felet där. En läkare skall inte sätta in medicin vid ett första besök. Det står klart och tydligt i deras riktlinjer. Dessutom sattes det in en medicin som används vid djup depression och då med lugnande. Mauritz fick inget lugnande. Mauritz försvann från mig samma dag han tog första tabletten. Det var som jag inte fanns längre och han orkade helt plötsligt inte prata med mig. Vi som pratat med varandra nästan varje kväll i två års tid. Jag visste inte att han börjat äta tabletter. Det dröjde tre dagar innan han smsade och berättade. Jag minns hur jag svor högt och svarade att han skulle kolla upp biverkningarna, så att han skulle vara beredd. Jag skrev att han skulle gå ut på promenad i dagsljus, 30min minst. Det känns så förjävligt onödigt. Det känns som det här inte hade behövt att hända.
När jag lämnar mötet känns det ändå rätt okej. Dom förstår mig. Jag har en tillhörighet. Vi förstår varandra. Diskussionerna idag var hur vanligt det är att vissa vänner man haft slutar att vara vänner, det är lika för alla i vår situation. Människor som inte längre har ögonkontakt med en. Detta kommer bli min vardag. Men det är jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt. Det är svårt. Jag ser ingen framtid, jag har stannat. När det kommer till mig och terapeutisk hjälp har den varit bristfällig. Nu när jag är på annan ort tar det 1 mån att bedöma ifall jag får nån hjälp här eller inte. Första remissen fick avslag. Väntar på den andra. Ovisshet är inte en trevlig känsla när man känner att man MÅSTE prata med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar