Så många tankar

Det är så mycket tankar som rör sig i mitt huvud. Ibland blir det så mycket tankar att dom översätts till en rastlöshet där jag bara måste springa ut. Jag springer några varv runt huset med hundarna. Springer med ögonen fulla av tårar.

Mina tankar består av information som jag hittar i böcker, på internet, filmer eller dokumentärer om just de som jag fick upp ögonen för tre år sedan. Västvärldens ohälsa. Maten som påverkar oss. Miljard industrin för att dölja dess negativa påverkan med hjälp utan reklam, korrumperade läkare och falsk forskning. Det är ju inte bara jag som har kommit ut ur den lilla bubblan som jag trodde var en värld där ingen vill mänskligheten illa och vill orsaka lidande. Jag har ju bara vetat hur det ligger till i tre år.

Men det är just de "dom" vill. Orsaka ett lidande där människor skall ha ett behov av mediciner och förhoppningsvis dö innan pensionsålder. Istället för att äta en kost som vi ursprungligen är gjorda för att äta. En del säger till mig att så där kan det väl ändå inte vara. Men just så är det.

Jag tänker på Mauritz och jag förstår att han haft en kropp med sämre förutsättningar sen han var ett barn. Mauritz hade en medfödd lungsjukdom. PCD.
Jag känner att jag kan bli så arg på läkaren Mauritz träffade. Varför i helvete gjordes det ingen läkarundersökning om man nu promt skulle ge honom den här medicinen? Varför kollade man inte upp hur hans vardagliga medicinering överhuvudtaget fungerade med Cipralex? Den skall ju inte ges till personer med diabetes eller natriumbrist i blodet. Man skall inte dricka för mycket kaffe eller alkohol heller, eller Iprenför den delen. Mauritz hade ofta ont i huvudet och bihålorna. Men det gjordes ingen undersökning, det frågades inga frågor. Om Fass skriver ut dessa att det är viktigt att man ta hänsyn till. Varför gjorde man inte de då?
Samtidigt kan jag inte bara bli arg på läkaren. Hans okunskap i hur kroppen fungerar, brist på kunskap om näringslära är en skam för denna yrkesgrupp.  Men det är så mycket större än så. Jag blir arg på Livsmedelsverket, Läkemedelsbolagen, Politiker som blundar och arg på alla dom människor utan hjärta och bara ser pengatecken.

Jag visste ju detta. Mauritz har varit tvungen att lyssna för jag har varit så arg över att samhället ser ut såhär. Mauritz kunde fota artiklar i Metro speciellt om gluten och dess negativa inverkan på oss människor och skicka till mig. På kvällen när vi ringdes var det han som var upprör. Jag blev så stolt.
Mauritz ändrade mycket av sina gamla vanor till nya när jag kom in i hans liv. Började titta på innehållsförteckningarna. Ibland brydde han sig och ibland inte. Speciellt om han blev bjuden, han ville inte vara till besvär och säga nej.
Men det är inte lätt, man skall bryta vanor och välja bort mat som man har ätit sen man var liten. Sånt som man lärt sig äta av sina föräldrar som har lärt sig av sina.

Han kunde säga ibland att han inte orkade göra nån jätteförändring. Detta är inget unikt just för Mauritz. Jag har pratat med kompisar, arbetskollegor som haft allt från cancer, MS, fibromyalgi, depression, migrän, problem med sköldkörteln, kramper, diabetes, hudproblem, eksem mm och INGEN har ändrat på sin kost. Personer med riktiga problem, där vikten av kost är otroligt viktig. Men något alla dessa har gemensamt är en mage och tarm som inte riktigt fungerar som den ska. Detta pratade jag mycket med Mauritz om. Varför når jag inte fram till dessa människor? Är jag bara luft? Dom ber mig ju om hjälp så varför vill dom inte göra nåt? Jag kommer fram till samma sak, man går till läkaren och skär bort det dåliga, får tabletter eller accepterar att jag kommer alltid vara sjuk för min läkare säger de. Man tar bort symptomen och ifrågasätter inte grundorsaken.

Kanske var det därför Mauritz inte ville gå till läkaren. Han visste ju vad som var orsaken till hans trötthet och hälsa. Han kände ju det varje höst. Han tyckte ju inte om hösten. Vilket han berättat för mig. Samtidigt vänder jag på allt. Jag tror inte att Mauritz ville försvinna. Hade han velat de så hade han inte ätit tabletterna överhuvudtaget. Alla människor som tar medicin gör det ju för att man vill må bättre. Jag tror Mauritz ville må bättre. Vi såg ju en framtid tillsammans. Jag öskar att han hade läst bi packsedeln. Jag önskar att hans föräldrar hade läst bi packsedeln. Jag önskar att jag hade frågat vad medicinen hette. Jag trodde det räckte med att bara säga -Kolla upp biverkningarna så du är beredd på dom. Gå ut på promenad minst 30min mitt på dagen.
Jag känner mig så jävla misslyckad, att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade vetat mer om Cipralex innan allt hände. Vårat liv hade sett annorlunda ut idag.

En film värd att se. En film värd att ifrågasätta. En värld värd att ifrågasätta.

https://www.youtube.com/user/foodmatterstv

Påsk utan

Ännu en högtid. Ännu en högtid med minnen. Mauritz och jag har alltid umgåtts på påskarna som vi fick tillsammans. Vi tog varje tillfälle när det var långledigt att ses.  Förra året var jag hos honom. Våren var tidig och jag såg både vitsippa och tussilago på min morgon joggingrunda.
Ännu en dag då jag känt mig sig så rastlös men samtidigt inte orkat göra nånting. Jag tänkte att jag skulle gå ut och kratta. Men finner mig själv bara stå och glo på pinnarna som ligger utspridda på gräsmattan. Nej det blir för mycket tankar när det är tyst. Jag går in igen. Jag klarar inte av att ha det tyst idag. Tänker på Mauritz hela tiden.
Musik eller tvn måste vara på.

Nu ikväll slår jag på tvn igen efter vi varit och druckit kaffe hos en granne. På 2:an visar dom teaterföreställningen Den sista cigarren, filmad från när den spelades i Tällberg. Jag och Mauritz var och såg den på våran semester i somras, vi satt på första parkett. Mauritz hade fixat. Han var den som fixade. Fixade hotellet, biljetter, middag mm. Min fina Mauritz, hur han fixade för att vi skulle få det mysigt och uppleva roliga. Bilproblemen vi hade på vägen dit. Det hade jag fått lära mig att så var det bara. Alltid var det något med nån bil, men han/vi fixade det alltid. Vi var ett team. Det bästa av team.
Känns konstigt att se den föreställningen igen. På tv och utan Mauritz. Förra gången satt han vid min högra sidan, förra gången. Minnen från sommarens semester kommer tillbaka till mig. Jag minns när vi hade haft våra fyra veckors semester och jag sa till Mauritz. -Det här var den bästa semestern. Vi hann med så mycket och gjorde det som vi verkligen gillade.

Det är mycket minnen hela tiden nu. Högtider, födelsedagar, event som vi brukade åka på nu när det är vår. Ja, fy fan för allt. Jag har varit så arg idag, tyst och sammanbiten. Tänkt mycket hur allt kunde bli som det blev, på grund utav världen och samhället är som det är. Den genomtänkta köpta ondska som existerar bara för att få befolkningen till sjukdom, medicin och tidig död.

Jag förbannar den värld vi lever i. Jag förbannar att det fortsätter och fler människor blir lidande varje dag. Hur en del anser sig har makt att bestämma över hela befolkningar. Nånting måste göras. Fler röster måste höras. Kanske blir en av dom min.

Sista kyssen

Så tung dag. Jag vet inte hur det känns att ha astma. Men det är så tungt att andas. Så många minnen kommer tillbaka idag. Det känns som det skulle varit förra veckan jag träffade Mauritz sista gången. Helt plötsligt är detaljer från dom dagarna kristallklara. Vilka kläder vi hade på oss, mat vi åt, filmer vi såg eller samtalsämnen vi delade.
Jag vet inte varför 6 månader känns så hemska som det faktiskt gör. Ibland översätter jag det i huvudet och säger ett halv år, men det känns ännu värre. Det har gått ett halvt år sedan jag kysste Mauritz en sista gång. Klockan var 12:35 och han kom förbi på mitt jobb innan han skulle åka hem, jag gick min lunchpromenad och han kom förbi i sin "nya" begagnade italienska Saab. Han hade laddat upp med ljudbok och delicatobollar. Det regnade lätt. Gud vad jag inte ville att han skulle åka. jag grät. Känslan att åka ifrån varandra hade blivit jobbigare sista året och tankar på en flytt från min sida var aktuell. Jag ville så gärna flytta och komma närmre. 45mil..... Vad som helst som är kortare än 45mil hade jag börjat fundera. Jag var redo för en förändring.

Den kyssen. Vår sista kyss. Tårarna rann nerför mina kinder då, precis som dom gör nu när jag skriver det här. Jag kommer aldrig få dela en kyss med min Mauritz igen. Han jag älskar mest av allt. Min tvillingsjäl. Mannen jag ville dela mitt liv, min vardag med. Han som fick mig att växa som människa och fick mig att förstå att jag var värdefull. Han fick mig att känna mig speciell, precis som han var så speciell för mig. Han älskade mig för den jag var.
Saknaden är ofattbar. Ont i bröstet. Oerhört rastlös idag, kan inte vara still. Klarar inte av att ha det tyst. Vill inte bli själv med mina tankar. Tunga andetag, tunga steg.... tungt att leva.

6 månader

I huvudet kommer tanken... gång på gång på gång. Så här länge har jag och Mauritz aldrig varit ifrån varandra. Det är som att mina tankar och min känsla ibland är kvar i hur det kändes innan allt. Innan jag miste Mauritz. Som att jag kommer på mig med den starka känslan, känslan av längtan. Längtan tills vi ska ses. Men jag påminns lika snabbt som den vidriga verklighet. Den verklighet jag lärt mig att hata mer än allt annat. Jag kommer aldrig få träffa Mauritz.
Idag är det 6 månader sedan som Mauritz var hos mig. Han var hos mig 5 dagar. Vi var på dans, övningskörde med motorcykeln, tittade på tatueringar som vi ville göra, åkte och gick på strandpromenad, Mauritz övervägde att bada men det var lite kallt. Jag jobbade på dagarna och kom hem på lunchen. Mauritz kokade ägg åt mig. Han tog sig en joggingrunda och vi möttes på ICA för att spåna fram en middag. Fisk med stuvad grönkål. Han gillade fisk med grönkål.
Idag är det 6 månader sedan som jag fick gå och lägga mig bredvid den person som betyder mest för mig. 6 månader sedan jag fick hålla om Mauritz och somna med min näsa mellan hans skulderblad. Jag älskade att somna där.
Det första jag sa när vi vaknade på mornarna var -Jag längtar tills vi ska gå och lägga oss igen. Mauritz sa att jag var lite tokig som sa så. Men det var en av det bästa sakerna jag visste och jag finner inga ord som förklarar den tomhet jag känner. Hur lär man sig leva med den här saknaden?

Har hållit mig sysselsatt hela dagen. Bindvävsmassage och fick prata lite. Möte med två vänner, bollade mina känslor om mina kuratorbesök i staden och bestämde mig att jag inte ska dit något mer. Mina vänner tyckte att jag skulle anmäla henne. Som en person i den positionen skall man inte utrycka sig på det sätt som hon gjort. Men jag orkar inte. Jag tycker det är jobbigt att säga till henne att det inte känns bra. Jag mailade.
Fick äntligen mitt läkarintyg idag. Har väntat i 3 veckor, ringt och tjatat x-antal gånger. När jag öppnar kuvertet ser jag att Läkaren sjukskrivit mig till den 24:e. Imorgon? Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare och varit tvungen att hålla på med dessa jävla papper.
Ja... vad fan händer nu då. Jag känner mig så uppgiven och fattar inte att man skall orka hålla på att ringa och måste pussla ihop mitt liv.
Tidigare i det andra landstinget fick jag kallelse till ny läkartid. Det får jag inte nu, vilket jag fick erfara vid förra psykologbesöket, så bra att man får veta hur man skall göra. Jag blir irriterad. Det kanske är bra att jag får ut min ilska och irritation riktat på nåt.
Jag ringer och försöker boka en ny läkartid. Inte så lätt att få det samma dag som sjukskrivningen går ut och sen är det ju påsk. Vill egentligen inte ha den läkaren som jag hade förra gången. Blir arg över den situationen han satte mig i och jag blev så jävla stressad. Vi möts på halva vägen. Telefontid.
Jag anser ju att vården inte funkade i Mauritz fall. Många fel begicks. Så sitter jag här själv med hjälp som uteblivit, information som alla tar förgivet att jag redan vet, det är som att man verkligen måste vara tillräckligt frisk eller ha tillräckligt med ork för att hela tiden tjata och läsa på. Men jag orkar ju knappt. Hela tiden tänker jag på, tänk om Mauritz hade fått prata med någon bara om han hade velat. Hade det varit annorlunda då? Hade han funnits kvar hos mig då? Hade vi gjort dom utflykter, planer för hösten eller åkt skidor när vintern kom, som vi brukade?

Ibland tänker jag att det är kanske bara jag som har otur med vården, att få till nån form av kontinuerliga samtal med samma person. Samtidigt som jag tror och vet att mitt fall är allt annat än unikt. Eller ska man finna sig i detta eftersom jag nekar till medicin?
Jag önskar att jag slapp allt.

Lärkan

Vaknade tidigt idag. Gick på promenad när klockan var sju. Hörde lärkan. Tänkte på Mauritz. Lärkan drillade på exakt samma ställe som när Mauritz och jag promenerade den rundan förr förra påsken när vi var hos min mamma.
Vi stannade upp och kysstes i kurvan där vägen svänger skarp. Jag tog en bild med telefonen på oss. Solen sken på oss. Precis som den gjorde idag på mig.

Bara på mig.

Längtan som den var förr

Idag har det varit så konstigt i huvudet. Jag börjar kunna se ett mönster att dessa dagar då huvudet är blank ofta kommer efter dom gånger jag har haft samtal. Det är som att jag laddar så inför den dagen då samtalet skall vara och dagen efter är det bara tomt. Det är dom dagarna som man "funkar". Jag tror att jag kan ha dragit på mungiporna. Men det känns ändå inte naturligt. Mer som en vänlig gest. Huvudet har varit tomt som sagt men däremot har trycket över bröstet funnits mer påtagligt. Det känns som jag inte får tillräckligt med luft vid djupa andetag.

Idag har min saknad varit mer som den längtan jag kände mellan gångerna jag och Mauritz sågs. Som att det är precis som innan allt hände. Som när vi hade bestämt helgen vi skulle ses. Den längtan har jag känt idag. Den när man känner lite hopp. Hopp om att snart får jag pussa och lukta på honom. Vi sa det ofta till varandra i telefonen när vi pratade -Åh snart kommer jag och får lukta på dig. Min doft favoritplats var straxt nedanför, lite bakom Mauritz höger öra övergång till halsen. När man suttit och kört i 5 och en halv timme var det så underbart att få komma fram och dra in varandras doft.

Men idag är en sån dag....... jag fattar inte vad som hänt. det är så att jag måste påminna mig själv flera gånger, men det går inte in. Jag tror att hjärnan och kroppen är så smart att den måste stänga av ibland. Annars orkar man inte.

Ork

Så jävla tung dag. Har varit hos en kurator i staden 5mil bort, kuratorn som jag bara har "tillfälligt" för att jag väntar på att få komma till en när psykiatri där jag ska få komma igång med dom berömda bearbetnings samtalen. Som än inte kommit igång. Jag kan inte påstå att nånting har gått speciellt lätt. Jag slussas mellan olika instanser som inte pratar med varandra och det finns ingen klarhet i vad som gäller.
Sista läkaren jag träffade var på akutmottagningen i staden. Han skulle skicka en remiss till när psykiatrin. Min tidigare läkare hade skickat 2 remisser dit och jag hade fått avslag på båda. Jag fick vänta två och en halv månad för att få reda på att jag fick avslag!!! -Vi har inte hand om denna typ av "ärende" fick jag till svar. Andra sekunden hade dom sagt till läkaren på vårdcentralen jag träffade att det var för att jag tillhörde ett annat landsting. Det känns som jag vill skrika rakt ut  -MEN SÄG FÖR HELVETE VAD JAG SKA GÖRA DÅ??? Jag är inte kapabel till att sitta och ta reda på hur vården funkar och hur dom olika landsting samarbetar eller inte gör det. Jag får inte reda på nånting, jag går därifrån med samma frågetecken som jag hade när jag gick dit.

Dagens möte, 40min var.... väl okej. Det klickar inte riktigt med kuratorn. Men jag upplever att jag inte har nån annan. Ge det en chans till, tänker jag. Kuratorn meddelar att hon sett i min journal och ser att jag har ett möte på när psykiatrin inbokat. Jag hinner känna äntligen, tills att hon meddelar att det är den 13:e maj! I maj. Jag reflekterar över vad är det för månad nu, sa hon maj? 2 månader. Jag brister i tårar. Jag fylls av en känsla av uppgivenhet. Vad gör jag nu? Vad är det jag inte ser? Eller anser man att jag inte mår tillräckligt dåligt och behöver prata? Eller är vården så ansträngd att man helt enkelt inte kan erbjuda något annat? Är det därför dom hela tiden erbjuder mig mediciner som skall stänga av mina känslor? Jag är inte dum, det är så det funkar. Jag har nog inte fattat att jag är i den här karusellen själv. Jag tänker på Mauritz. Tänk om han hade fått samtal. Det gör så ont i mig att jag förstår att detta är mer eller mindre vardagsmat inom vården, ta piller och slipp känn efter. Man har inte tid med människor.

Efter kuratormötet springer jag till bilen. Människor på gatorna. Känns som folk tittar. In i bilen och det brister. Tryck över bröstet och jag får kämpa för att ta djupa andetag. Tårarna rinner men jag har ingen mascara idag. Jag får gråta. Jag måste få gråta.
Fan jag ska in på en mataffär innan jag åker hem. Jag måste skärpa till mig. Måste vara skärpt i stadstrafiken, cyklister överallt.

När jag går in i mataffären är det som jag får lock för öronen, hela kroppen känns så fruktansvärt tung. Jag släpar mig fram och märker hur vänster armen domnar. Jag blir inte rädd. Känns som inget kan bli värre. Jag går runt i butiken med ett lätt illamående och tänker. Om jag svimmar, vad händer om jag svimmar. Vem plockar upp mig då?
Vitlökspulver! Släpper alla tankar på hur jag känner och går till kryddhyllan. Det vänder, känns lite bättre. Fokuserar på det jag ska ha. Märker hur folk tittar, man ser att jag har gråtit men jag har keps på mig. Gömmer mig under skärmen. Man lär sig.

Man hamnar i det i bland. Tankarna om hur man ska orka, det är inget ovanligt för personer som upplever en sån fruktansvärd sorg och saknad. Har inte klarat av att titta på bilder på Mauritz idag. Jag orkar inte. Det har varit så mycket annat som inte ens handlat om Mauritz idag som jag varit tvungen att orka med.

Varit tvungen att fungera som människa.

Det gick sådär.

Träning hemma och minnen

Jag har idag köpt en crosstrainer. Jag har innan tvingat mig till gymmet förut, blev sjuk och nu orkar jag inte. Det tar för mycket energi, ladda från kvällen innan, hela dagen och sen ha en olust känslan om. Om någon pratar med mig, om någon frågar hur det går, om någon ser när jag gråter. För det gör jag. Jag står på löpbandet och tankarna far i huvudet och det är ofta tårarna kommer. Träning är väldigt frigörande, men det är jobbigt när man känner att man måste hålla igen när det är människor runt omkring. Jag vill inte göra någon scen. Jag vill inte ha någon främmande människa som kanske lägger en hand på min axel för jag VET att då brister det. Då kommer det inte gå att hejda. Hur skulle jag efter det kunna gå tillbaka till gymmet?
Jag satt och tittade på blocket och hittade en crosstrainer. Nåt måste jag ju försöka med. Det är så viktigt att man rör sig.

När jag satt och tittade på blocket kom jag ihåg att det var nåt Mauritz gjorde ofta. Mer än ofta. fast han tittade efter bilar, fordon eller motorcyklar. Gärna försjunken i soffan eller sängen och skrållandes. Han letade efter dom speciella fordon. Guldkornen som var ovanliga. Vi pratade om att vi skulle köpa en bil ihop. Vi kunde inte komma på vilken det skulle vara bara. En 50-tals Opel kanske. Cadilac De Ville -56 i rosa och stolpe. Vi köpte en motorcykel ihop. Jag började ta mitt mc-kort förra året och skulle bli klar denna våren var det tänkt. Nu känns tanken så främmande att åka på motorcykelsemester själv....... att göra nånting utan Mauritz som det var tänkt att vi skulle göra ihop. Jag fattar inte, kan inte förstå att jag aldrig kommer få göra dom saker som vi sagt att vi skulle göra. Men som att huvudet inte fattat att Mauritz är borta och detta aldrig kommer ske så får jag ändå bilder i huvudet hur det skulle kunna ha sett ut. Det är en solig dag och vi sitter på våran gamla motorcykel. Det är svettigt och varmt men vi puttrar i väg. Jag skjutsar honom. Han är lite nervös. Sista gången Mauritz var hos mig övningskörde vi och jag skjutsade honom. Han litade på mig och jag har aldrig litat så mycket på någon som jag litade på Mauritz.

Vår

Idag säger dom på tvn eller en bekant jag pratar med att det är så underbart väder, det är vår. Solen skiner och solen värmer. Jag tar en promenad med hundarna. Orkar egentligen inte gå nån längre promenad men tvingar mig, samtidigt som jag känner att jag vill springa. Provar småspringa lite. Förkylningen är fortfarande kvar så jag får ta det lite lugnt.
Jag ser att solen skiner och jag känner den värmer. Men det är dött inom mig. Jag ser känner inget. Roligt för dom som får uppleva den här våren på riktigt. Men inte jag. För mig blir det bara ett jobbigt bevis på att tiden går när allt jag vill är att den ska stå still.

Jag har börjat äta D-vitamin droppar och 5-HTP Tryptofan tabletter. Få se om tankarna klarnar. Det är extra viktigt att man äter protein i situationer när kroppen är stressad pga stress, trauma, chock eller huvudet deppigt.

Kort kod

Igår stod jag i en kassan och skulle betala. I samma sekund som jag för in kortet säger jag högt att jag kommer inte ihåg min kod. Jag provslår en gång. Fel. Jag kommer inte ihåg. Det är blankt i vilken ordning siffrorna skall vara. Jag vågar inte prova igen. Får skriva namnteckning på kvittot så det löser sig.
Samma sak hände dagen efter jag miste Mauritz och första gången jag var ute bland folk. Jag kom inte ihåg.

Får inte fram en klar tanke i huvudet.

Att prata

Jag vet inte hur man ska vara, hur man ska göra. Jag försöker göra det som människor säger. Prata man måste prata. Jag tror att jag behöver prata för jag mår inte bra av att inte göra det. Idag har jag fått prata i 30min. I väntrummet innan sitter jag och pressar mig mot ryggstödet som att jag vill bort. Jag vill bort, jag vill slippa prata om det som jag måste prata om. Jag vill gå upp i molekyler. Hela min kropp skriker att jag vill inte prata om det som hänt. Det är som varje gång jag tar orden i min mun att det faktiskt har hänt.
Jag glömmer flera gånger per dag att jag kan inte smsa Mauritz om dom där småsakerna som jag reflekterar över som är våra. Eller skicka dom där mms:en som bara vi förstår.
Jag kommer på mig själv. Smärtan, tårarna och den jävliga sanningen infinner sig.

Dagens samtal var okej. En ny person igen. Ett till möte bokat. Märkte att jag blev arg och frustrerad på personen. Håller på att fundera på varför.

Sjuk och hopp om samtal

Jag är fortfarande sjuk. Innan detta hände hade jag inte varit riktigt sjuk på 2 år, tack vare ändrande av kost. Det är ändå konstigt hur min hjärna känner att när jag är sjuk så tillåter den inte att jag tänker på Mauritz och allt som hänt efter. Jag klarar inte ens av att se honom på bild. För jag, min kropp orkar inte vara så jävla ledsen + att vara sjuk.
Jag märker att jag håller mig mer sysselsatt med mer avancerade matrecept, läsa recept på nätet, shopping på nätet, shopping i butik. Jag vet om det. Säger det till mig själv att -det måste få vara såhär en stund.

Nej, jag har fastat. Håller allt inom mig.  Det har under längre tid, sen allt hände känts som att det inte finns någon plan för mig, att få hjälpande samtal. Kontinuerliga med samma person. Ingen vet nånting om vad som gäller då jag tillhör ett annat landsting och jag hamnar i nåt jävla mellanläge och ska försöka få svar när dom själva inte vet. Det är som att jag står i en konservburk och jag bara skriker ut -Jag vill ha hjälp! Jag vill prata om mitt liv!!! Det ekar tryckande i burken. Men är det någon utanför dom vassa kanterna som hör mig? Det känns inte som det, kanske nu..... Förra tisdag var så jävla hemsk och vidrig men samtidigt bra. Jag hoppas att jag kommer få prata med någon. Ha nån att ventilera, gråta ut hos. För det är också något som jag verkligen tror att man måste. Man måste gråta. Alla säger de. Men det är inte lätt när man märker hur jobbigt människor i min närhet tycker det är när minsta tendens till tårar kommer i mina ögon. Det blir som en ond cirkel för det som händer är att personerna oftast låtsas som ingenting. Det gör ONT. Ögonkontakten bryts , eller så vänder personen ryggen åt och går och prat om väder eller dylikt blir det nya samtalsämnet. Men det gör ont. Det gör så ont att förstå att man kan vara så obehaglig, så obekväm för andra. Jag känner mig genomskinlig, jag finns inte längre i rummet.

Någonstans måste jag ju excitera, jag måste ju vara människa nånstans. 

Efter tisdagen

Efter det som hände i tisdags och nu när det landat och jag förstår vad det var som hände. Hur jävla stressad jag blev av hela situationen som var helt onödig egentligen. Men hur den fick mig att känna. Vidrigt! Jag behövde inte den. Jag har ont i bröstet, snarare hjärtat. Ibland tänker jag om det kan gå sönder på riktigt. Att en dag kommer det kanske inte orka vara såhär ledsen hela tiden, det känns som det bara blir värre och värre. Jag förstår ju att hela min kropp fortfarande är jätte stressad. Vilket leder till en hormonrubbning utan dess like, vilket jag märker på flera sätt. Bl.a. en tarm som inte fungerar som den ska, följden av detta ett immunförsvar som är som bortblåst. Jag är sjuk igen. Kraftig förkylning.  Tänker på Mauritz, han var ofta förkyld, problem med bihålorna. Ibland brukar jag tänka om läkaren hade gjort ett Crp prov. Kollat inflammation i kroppen. Men det gjordes ingen undersökning. Han hade ju 3 patienter samtidigt. Jag misstänker att Mauritz hade en låggradig inflammation. Mycket har tytt på de, jag har pratat mycket med honom om det. Han har medgivit att mycket stämt när vi pratat om det.

 Löser antidepressiva mot detta? Nej inte ett jävla skit.

Sjuk igen

Sovit dåligt. Vaknade tidigt med en klump i halsen, svårt att svälja. Ont i hjärtat. Förkyld igen. Jag tänker på vad som hände igår. Har nog inte fattat. Men känslan av hur andra människor agerade runt mig, som fick mig att känna mig på det viset jag gjorde igår och försöker smälta idag. Jag behövde inte de också. Men jag fick prata med någon tillslut och det kändes bra. En dag när jag känner mig starkare kanske jag berättar. Men inte idag.

Ont i hjärtat

Ont i hjärtat. Öm i bröstet. Domningar i armarna. Idag har jag gråtit hela dagen.

 Tårarna aldrig tar slut.