Att känna igen sig

Hittade denna intervju med Suicide Zero´s grundare. Jag känner igen mig, i hennes resonemang och känslor. Hur man talar om före och efter. Jag önskar jag slapp känna igen mig. När man skall börja känna oro. Jag började känna oro på torsdagen kl 16:30. När Mauritz smsade att han inte skulle komma till mig, vilket vi hade preliminärt planerat. Idag vet jag att 8 timmar senare fanns inte Mauritz mer. Jag minns att jag var mer orolig på fredagen, tyckte det var konstigt att jag inte fått ett enda sms på hela dagen. Hans pappa hittade honom kl 11. Men det dröjde till 18:14 tills jag fick veta nåt. Det känns förjävligt.

Inslaget får mig att tänka på Mauritz svar när läkaren frågade honom om man hade självmordstankar. Han hade inga sa han. Han hade inte skrivit i det i formuläret heller. Så många frågor. Inga svar.

http://suicidezero.se/skavlan-intervjuar-suicide-zero-och-gor-hoppet/

Rekommenderar ALLA att se denna intervju. Tipsa folk om länken på denna sida eller kopiera eller vad som helst.

Ont

Min kropp är inte vad den har varit. Kotorna i ländryggen har låst sig, följder av mitt jobb men nu är det värre än det brukar, detta leder till ömmande eller smärtande hugg när jag böjer mig framåt, domningar. Igår när jag lade mig kom kraftiga stick på vänster sida i bröstkorgen. Idag har sticket varit på framsidan. Jag blir inte orolig. Det får helt enkelt vara så. Det måste få göra de säger alla. Dom har rätt, ont gör de, hela jävla tiden.

Samtals stöd

Äntligen har jag fått ett inbokat möte med en psykolog på orten jag befinner mig på. Jag kan inte annat än att ifrågasätta. Det tog 2½ månad. Du som vill ha hjälp, man måste tjata och inte ge upp. Under tiden man väntar måste man försöka göra det man kan själv. Motionera, tänk på vad du äter, sov inte på dagen fast du är trött och gråt. Skrik. Allt detta är lättare sagt än gjort. Jag har blivit förkyld igen och har inte varit ut på min promenad på en vecka.

Jag tänker på Mauritz första besök hos läkaren och den dåliga uppföljning som blev. Höjningen av dosen medicin efter bara 3 dagar. Varför väntade man inte en vecka som det står i bi packsedeln? Varför i helvete han fick dom över huvud taget? För en lindrig depression. Var i en butik i går och under tiden jag går där inne hörs på radion i högtalarna där inne. Det handlade om psykisk ohälsa man sa att det första som man bör och skall se över innan medicinering är kost, sömn och motion. Jag blir förbannad. Det är ju försent. Allt är försent.

Något som varit så overkligt i detta är att jag får sitta och fylla i ett lika frågeformulär som Mauritz fick göra och som jag har fått se i efterhand. Hur många poäng han fick. 21st = Lindrig depression. Undrar hur många poäng jag fått? Jag tänker på alla som verkligen vill och behöver hjälp och som inte får de. Som tvingas vänta, vänta i nästan 3 månader! Vissa dagar måste kroppen stänga av, energi måste få gå till dom organ som annars inte får den. Allt under midjan. Ta upp näring igen, så man kan tänka.
Men när dagarna sen kommer när jag återigen inser att Mauritz är borta så blir jag så jävla ledsen och det känns som det var igår och jag kan inte fatta att det har gått flera månader.
Känns som jag saknar honom mer för varje dag.

Rutiner

Jag har tänkt jag skulle skriva mer på bloggen. Men det är för jobbigt, jag har inte orkat. Orkar inte vara så ledsen hela tiden. Men det är bra att få ur sig tankar. Alla säger att det är så viktigt med rutiner. Att komma tillbaka till nån form av vardag. Självklart håller jag med. Det är viktigt. Jag bor hos mamma, jag måste gå upp på morgonen här, för hon kokar ägg och gör kaffe. När jag var själv i min lägenhet hade jag lånat med en hund från mamma. Han måste ju gå ut på promenad så då måste man också gå upp. Men jag vill inte gå upp på morgonen och jag vill absolut inte gå och lägga mig. Det är då jag blir så påmind. När allt är tyst. När jag bara hör mina tankar. Då kommer helvetet och gör sig så påmint. Ibland vill jag ringa Mauritz. Det är ofta jag hinner tänka tanken, speciellt när jag gått och lagt mig. Det var ju våran rutin vi hade när han levde. Jag saknar den. Jag saknar allt. Jag saknar dom få saker som jag ibland kunde störa mig på. Dom var ju Mauritz och jag saknar ju hela honom.

Jag har fått nya rutiner eller ritualer nu, vet inte vad man skall kalla det. Jag pratar med Mauritz varje dag ut i det tomma och speciellt när jag lagt mig. Jag vet att han hör mig. Luktar på hans tröja som ligger på ena huvudkudden. Den luktar fortfarande Mauritz. Det är lite märkligt, något som vi ofta sa till varandra när vi inte setts på ett tag var - Jag längtar tills vi ses och jag får snuffa på dig. Jag är rädd när dagen kommer och doften inte finns kvar på tröjan. Jag kan få panik nu för att jag vet att den dagen kommer att komma. Jag vill att tiden ska stå still.
Jag förstår inte det som hänt och jag har absolut inte accepterat det faktum att Mauritz inte finns. Kommer jag någonsin förstå de? Att han är borta.

Mauritz Valentin

Alla hjärtans dag. En dag med gråt, minnen och fruktansvärd saknad. Jag vet  exakt var jag befann mig på alla hjärtans dag två senaste åren. Jag var med Mauritz. Vi var på en stor danstillställning. Hamnade i tidningen. Det var bild på oss när vi dansade. Fint minne att ha kvar. Vi köpte aldrig presenter denna dag. Båda tyckte att det var kommersiellt trams. Vi var väldigt bra på att visa att vi tyckte om varandra alla andra dagar. 

Idag har jag verkligen inte fattat att Mauritz är borta. Jag fattar inte. Han ska ju vara kvar och dela livet med mig. 

Gråter, gråter på öppen gata. Tur jag har en vän vid min sida. Djupandas fast man inte ska. Pirrar och domnar i ansiktet. 

Att man ska djupandas är bara ännu en myt. Gör det inte. Man blir bara snurrig i huvudet och får dumma tankar. 

Mauritz hette Valentin i mellannamn. Det lät så fint. Och ovanligt. Precis som han var. Inte som andra. Han var underbar. 

Socialt jobbigt

Jag försöker att bara ta en dag i taget. Det är för jobbigt att tänka längre fram. Min framtid. Jag kan inte förstå att bara jag snuddar vid dom tankarna börjar tårarna rinna. Det bara går inte, jag orkar inte tänka. För Mauritz är ju inte där. Han finns ju inte kvar, där i min framtid. Det som skulle vara vår framtid. Jag har aldrig känt mig så vilsen. Jag vet inte nånting känns det som. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vill prata med nån. Men det är tydligen lång väntetid.

Jag har inte klarat av att gå på gymmet. Det var så mycket folk där sist att jag är rädd att det kommer vara lika många om jag skulle åka dit igen. Vill inte börja gråta framför människor jag inte känner.
Idag skulle jag möta upp mamma och två av hennes väninnor på ett café. När jag kom dit var det mer folk än det brukar och det var högljutt. Rösterna skär i huvudet. Paniken kommer smygandes och när jag köpt min kaffe och satt mig kom trycket över bröstet, andas och tårar. Tittar ner i bordet. Hoppas ingen ser mig. Hoppas ingen frågar. Jag kan inte förstå varför jag reagerar såhär. Tårarna rinner.. Jag märker att det tar mycket av min energi av att vara ute bland folk. Känns som hjärnan går på högvarv.
Men jag måste träna, pressa mig själv till att göra "normala" sociala saker. Det är konstig, allt är så konstigt nuförtiden. Hur vardagliga saker nu känns som att bestiga berg.

Bindvävsmassage

Idag har jag åter varit på bindvävsmassage. Jag är så tacksam att jag hittade denna fantastiska kvinna. Hon lyssnar och hon ser mig. Hon känner på mina fötter och beskriver var jag har ont och hur jag har stängt allt inom mig. Hur kan hon känna de på mina fötter? Jag blir fascinerad över hennes kunskap. Dessutom är hon som jag medveten om den korruption som pågår i vårt samhälle. Alltid positivt att träffa någon som tänker lika vad gäller kost och läkemedel och sjukvård. Hon sa det att jag skulle vara glad över att jag valt den kost som jag gjort, annars skulle du behöva tabletter för att orka. -Gör inga sned steg i den fast att du mår så dåligt. Det tänker jag absolut inte göra.
Alla blickar jag fått när jag berättat om min kosthållning, hur jag suttit och försvarat mina val i fika/lunchrum. Elaka pikar jag fått över att jag undviker viss mat eller fått mat som jag inte äter viftandes i ansiktet. Om dom människorna fattat hur dåligt jag mått. I kroppen och i psyket så skulle dom fatta varför jag gjort dom valen jag gjort och då är det inte svårt att hålla när man märker en sån otrolig skillnad. Tråkigt är bara att ingen kunde klappat mig på axeln och sagt -Gud vad bra för dig. Men samma reaktion händer i min kropp igen fast nu är det detta trauma, stress, chock, sorg

Vidare berättar hon att hennes mans systers man tog livet av sig bara någon dag efter han börjat med tabletter. Återigen vi har samma vidriga syn på detta. Att det är åt helvete. Maten är vår medicin. Jag pratade mycket med Mauritz om detta och hur jag mått och den förändring som jag märk. Jag har ju förstått att han lyssnat mer än vad han kanske visade. Men då kan jag känna att jag blir arg på Mauritz. Varför kunde han inte anstränga sig mer? Säga nej när han blev bjuden? Be om hjälp? Jag öskar att han hade orkat.

Fyra månader

I natt den 8:e är det fyra månader sen och vad jag tror ca kl 00:45. Fyra månader sen Mauritz inte kom ihåg ifall han stängt porten på jobbet eller inte. Jag tänker så himla mycket på ifall han inte hade jobbat den där torsdagen för 4 månader sen. Inte ätit pillren. Hur kommer det sig att han inte mindes vad han hade gjort 2 timmar tidigare? Det var inte likt honom. Mauritz var en sån person som drog ur sladdarna ur vattenkokaren och tv:n när han lämnade det rummet. Kollade om ytterdörren var låst minst 2-3ggr innan man skulle sova.
Mauritz hade troligen startat en tvättmaskin tidigare den kvällen, skulle han gjort de ifall han hade planerat detta? Jag tror inte de. Jag upptäckte tvätten 3 veckor efter Mauritz bortgång. Detta går runt i mitt huvud x antal ggr per dag och jag vet att jag aldrig kommer få svar. Men tankarna och frågorna kommer ALLTID att finnas där.

Fyra månader av mörker, av beslut som ingen skall behöva ta, av förvirring, se saker man önskar att man aldrig hade behövt se, känna saker som man aldrig trott man skulle behöva känna och en sån enorm känsla av uppgivenhet.

Det kommer över mig gång på gång att Mauritz inte finns längre och idag är en sån tydlig dag.
Haft ett lätt illamående hela dagen men åkte till ett par bekanta för att inte sitta hemma.

Jag saknar honom så mycket att ibland blir jag rädd för mig själv när jag förstår att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Personer i vit rock skulle väl kalla det ångestattacker. Jag kallar det sorg, okontrollerad saknad.  Min fina Mauritz. Min prins jag ville dela livet med. Jag ville dela allt med Mauritz. <3

Man måste gråta

Allt känns tungt. Mina steg. Mina andetag. Mina tankar. Jag tvingar mig ut på promenad. Det känns som jag släpar mig fram och står på samma ställe. När jag svänger av till den mindre grusvägen på rundan, börjar tårarna rinna nerför mina kinder. Det är lika varje gång. Varje gång jag går på promenad gråter jag. Då är jag själv. Själv med mina egna tankar. Mina tankar om Mauritz, ilska över dessa jävla tabletternas biverkningar, frustration över felbehandlingen, sorg över våra framtida planer som aldrig kommer bli, sorg över att aldrig få gå och lägga mig bredvid honom och vakna upp vid hans sida, kyssa honom. Det gör ont. Det är tungt att andas. Jag saknar honom så obeskrivligt mycket.

Tomma tankar

Tung dag. Varenda steg har känts tyngre idag. Kom inte ut på min promenad. Men tvingade mig iväg till gymmet på eftermiddagen. Jag hade en plan när jag åkte dit, men det var för mycket folk. Jag springer till omklädningsrummet när jag inser hur många människor som är i lokalen. Att det är över vad min kapacitet klarar av. Gråter, saknar Mauritz. Tänker på att han alltid sa att jag var så duktig när jag berättade att jag varit på gymmet. -Åh du är så duktig min Mumsa. Men idag kände jag mig inte duktig.
Tankarna har varit tomma. Jag har kommit på mig själv stå och stirra i det tomma. Är rädd för att bli sittandes för länge.
Man ska inte bli sittandes, fundera och grubbla. Det är inte bra. Jag försöker göra något på dagarna som blir ett resultat. Idag blev det bara matlagning.
Tänker på Mauritz sista vecka. Han var själv och sittandes. Säkert grubblandes. Om jag bara vetat. Jag önskar så innerligt att jag vetat vad som pågick.

Mår du dåligt. Bli inte sittandes för länge. Rör dig. Små steg är bättre än inga alls.

Spes möte

I kväll har jag varit på mitt fjärde Spes-möte. För dig som precis mist någon så finns Spes. Spes är träffar där anhöriga eller närstående till personer som begått självmord möts och delar med sig av sina erfarenheter, hur man går vidare, vi gråter tillsammans och vi förstår varandra.
För dig som mist någon, jag rekommenderar dig att gå till ett. http://spes.se/ gå in på deras hemsida och se var din närmsta träff kommer äga rum. Ingen människa kommer någonsin förstå hur just jag känner, men där kommer man väldigt nära till att bli förstådd.

Jag hade ingen aning om att sådana här möten hölls. Jag har aldrig känt någon som gått på sådana heller. Hade det inte varit för en väninna som drog med mig till mitt första möte hade jag säkert inte vågat mig iväg. Första gången kunde jag inte säga nåt först. När det blev min tur fick jag panik. Tryckte mig så hårt mot ryggstödet och väggen för jag ville bara därifrån. Jag trodde att jag kunde försvinna upp i molekyler om jag tryckte tillräckligt hårt. Gråten hulkade, jag kunde inte få fram ord. Jag slapp prata. Alla hade förlorat sina barn. Där satt jag ensam och förlorat min pojkvän. Jag kände att jag inte hade lika stor rätt till att vara ledsen som dom. Jag fick ju bara två år med Mauritz. Det värsta som finns måste ju vara att förlora sitt barn? Men jag får inte tänka så. Min sorg är ju bara min. När mötet var slut lade kvinnan bredvid mig handen på min arm och sa- det var bra att du kom hit. Då brast det och jag pratade.  Kombinationen av hennes beröring och att hon såg på mig. Hon såg mig.

Jag HATAR att gå på dessa möten, eller snarare att jag hatar att jag över huvud taget måste gå dit. Ingen ska behöva gå dit. För det betyder att jag mist någon. Jag hatar den känslan. Den får mig illamående och jag får ont i magen varje gång jag ska gå dit.
Jag förstår snabbt att psykiatrin i detta land är under all kritik. Vad läkare och psykologer sagt till dessa föräldrar och fruar är fan hårresande. När deras barn eller män bönat och bett om att få hjälp och blivit hemskickade och sedan tagit sina liv. Känns som Mauritz historia är väldigt avvikande. från dessa. Enligt det läkarbesök som han och hans mamma var på konstaterades att han hade en lindrig depression. Läkaren ville inte sätta in medicin. Av någon anledning ändrar han sig. Han begår första felet där. En läkare skall inte sätta in medicin vid ett första besök. Det står klart och tydligt i deras riktlinjer. Dessutom sattes det in en medicin som används vid djup depression och då med lugnande. Mauritz fick inget lugnande. Mauritz försvann från mig samma dag han tog första tabletten. Det var som jag inte fanns längre och han orkade helt plötsligt inte prata med mig. Vi som pratat med varandra nästan varje kväll i två års tid. Jag visste inte att han börjat äta tabletter. Det dröjde tre dagar innan han smsade och berättade. Jag minns hur jag svor högt och svarade att han skulle kolla upp biverkningarna, så att han skulle vara beredd. Jag skrev att han skulle gå ut på promenad i dagsljus, 30min minst. Det känns så förjävligt onödigt. Det känns som det här inte hade behövt att hända.

När jag lämnar mötet känns det ändå rätt okej. Dom förstår mig. Jag har en tillhörighet. Vi förstår varandra. Diskussionerna idag var hur vanligt det är att vissa vänner man haft slutar att vara vänner, det är lika för alla i vår situation. Människor som inte längre har ögonkontakt med en. Detta kommer bli min vardag.  Men det är jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt. Det är svårt. Jag ser ingen framtid, jag har stannat. När det kommer till mig och terapeutisk hjälp har den varit bristfällig. Nu när jag är på annan ort tar det 1 mån att  bedöma ifall jag får nån hjälp här eller inte. Första remissen fick avslag. Väntar på den andra. Ovisshet är inte en trevlig känsla när man känner att man MÅSTE prata med någon.