Jobbiga samtalsämnen

Jag försöker göra sånt som jag gjorde innan, det som förut var normalt att jag gjorde. tex sminka mig. Jag hade alltid smink när jag skulle ut bland folk. Något som jag efter den 9 okt helt struntat i. Det har inte varit nån vits. Men nu har det blivit ett verktyg. Dels för att jag vill verka normal, vara som andra och för att min tanke - jag har mascara, då kan jag ju inte gråta. Den lilla detaljen gör det lättare av praktiska skäl att hålla igen när det inte passar att gråta bland folk.

Men ikväll blev en jobbig kväll. Jag och mamma hade styrt upp en middag med en bekant. Vi lagade mat och det kändes väl okej. Desserten skulle vi äta hos ett spontanbesök hos en granne. det blev jobbig. Samtalsämnen som kanske hade varit vanliga, men som i min situation blev så jävla jobbiga. Grannen visste nog inte att jag över huvud taget haft Mauritz i mitt liv. Jag kan få en sån konstig känsla att jag vet fan inte vad jag ska säga. Sitter på helspänn, rädd för att få en fråga om man har pojkvän eller om man jobbar eller hur det kommer sig att man kan vara hos mamma när det inte är långledigt.
Stirrar ner i bordet nästan hela kvällen, jag har sminkat mig, tänker på mascaran. Alkohol intas. Inte av mig. Då skulle jag bli sittandes i ett hörn och vara otröstlig och förstöra kvällen för dom andra. Jag håller igen.
Samtalsämnena gör att jag tänker på Mauritz hela tiden. Grannen hade blivit dumpad av sin flickvän för två månader sedan. Han var väl ledsen. En person säger- Vad tråkigt för dig, Jag blev verkligen ledsen när jag hörde detta, men det går över. Partners är som bussar det kommer nya hela tiden.

På ett sätt sitter han och jag i samma båt, På ett sätt har vi nåt gemensamt. Lämnade. Ensamma. Det bokstavligen vrider sig i magen när jag hör kommentaren. Tänker på vår situation. Så opassande att säga, blir irriterad. Jävla alkohol! Tänk på vad ni säger eller är jag osynlig? Jag känner mig osynlig. Under kvällen pratas det om nån bilolycka, begravningsbyrå som inte behövde anlitas, kylrum på sjukhus. Jag ser Mauritz framför mig, liggandes i kistan när jag tog ett sista farväl. Då jag bokstavligen gick sönder. Då känslan att jag inte är hel längre blev verklighet.
Jag får den bilden ofta i huvudet, känner lukten, den vidriga känslan av att så innerligt önska att jag aldrig hade behövt stå där. Bredvid honom. Han var kall. Så himla kall. Min älskade fina Mauritz var så kall.

Jag lämnar rummet en stund hos grannen, måste andas. Får inte gråta. Gör ingen scen. Skapa inga frågetecken. Var normal. Börja inte gråta för då går det inte att hejda.
Jag förstår att jag är känslig. Kvällen blev jobbig. Hann ut i bilen, då brast det.

Tillbaka i lägenheten

Jag är fortfarande sjukskriven. Under min sjukskriving har jag vistats hos min mamma på annan ort än den jag bor i. Det är skönt att inte vara själv. Det är skönt att slippa press från nån. Jag får ta det i min egen takt. Små steg. Men än så länge bär dom.

Nackdelar med att vistas på annan ort, i ett annat landsting är att samtalshjälpen har uteblivit. Man kan säga att jag fallit mellan stolarna. Jag känner att jag stänger mig när jag inte vet hur framtida hjälp ser ut. Det är med olika resultat hur det går. Efter jag tränat släpper jag ut. skriker i dom 7 min det tar att åka från gymmets parkeringsplats till mammas hus.
Jag gråter mig till sömn varje natt. Så fort jag släcker lampan brister det. Han har inte ringt, han kommer inte ringa. Om och om igen brister det. Natt efter natt. Ligger vaken. Tänker på hur allt blev som det blev. Fantiserar hur det kunde ha varit ifall Mauritz var kvar.
Smärta, det vrider sig i magen och jag kan inte ligga still. Det får inte vara sant.

Av flera anledningar var jag tvungen att åka tillbaka till min lägenhet, tillbaka till orten. För att känna efter hur det känns att vara tillbaka. Jag har sällskap av en av mammas hundar, det känns bra. Då måste jag gå upp. Jag lyckades få ett samtal på psykiatrin. Ny person. Ta om allt en gång till. 30min går fort. Tack och hej, varsågod och skölj. Inget nytt inbokat. Jag stänger mig.

Det är jobbigt att vara i lägenheten. Jag bröt ihop när jag klev in genom dörren. Så mycket minnen. Så himla många minnen vi har här. Hans skäggstubb ligger kvar på kanten på badrumsspegeln. Jag kommer aldrig kunna städa. Vill inte städa bort Mauritz. Jag vill ju ha honom.
Han tyckte jag hade en så mysig lägenhet och att jag gjort så fint i den. Jag fick plus i kanten eftersom jag valt bort micro.

Jag har ett fotografi uppställt. Det är det första fotografiet jag tog på Mauritz. Tisdag v.29 2013. Han lutar sig mot sin gula PV och jag hade fjärilar i magen när jag tog bilden. Jag tycker om hur han tittar in i kameran på bilden. Han tittar på mig. Samma bild stod på hans kista på begravningen tillsammans med hans ormskinnsskor och hans mexicofilt som han älskade.
Vid fotografiet brinner alltid ett ljus. Det är det första jag tänder när jag vaknar och det sista jag släcker när jag lägger mig.

Mycket sömn har det inte blivit heller. Svårt att somna, bara gråter och har ont. Luktar på hans t-shirt han glömde sista gången han var hos mig. Han var så fin i den. Han köpte den på Zara innan vår Kretaresa 2014. Nu ligger den på kudden. Sista gången han hade sen var vi på dans. Jag sa till honom att han var så fin med den tröjan, vita byxor och blåa skor.

Natten till i dag somnade jag halv 6 på morgonen. Hade ont i nacken. Kunde ligga i samma ställning i en kvart, sen tvungen att byta. Det spänner i axlar och nacke. Blir värre dag för dag. Fast inget kan bli värre än vad det redan är.

Kroppens reaktion

Det är mycket som händer i kroppen när den utsätts för den här typen av stress. Långvarig stress. Chock. Trauma. Mycket förstår jag själv, men jag är väl som jag är och försöker ofta hitta svar på mina frågor för att jag lättare skall kunna förstå och varför jag upplever saker som jag gör. Jag är sån. Min natur är sån. Det blir lättare för mig att förstå och kunna hjälpa mig själv för att kanske kunna må lite bättre.
Allt från midjan stängs av. Energin som hjärta, lungor och hjärna behöver extra mycket nu, eftersom kroppen anser att här är prio 1 nu så då lånar kroppen energin av matsmältningsorganen, tarmen.

Mina reaktioner har varit illamående, aptitlöshet, allt smakar aska som jag äter, diarré, förstoppning, oftare kissnödig, stramningar över bröstet, hugg i bröst vid djupandning, inflammation i vänster bröst, utebliven menstruation, känslan av att benen inte bär, att det skulle vara någon annans ben som är steget långsammare så att det känns som jag ska trilla omkull, viktnedgång, frusenhet, huden på benen är jättetorra och låren täcks av röda prickar, upplever att min syn blev sämre över en dag. Vet inte om det är inbillning men känns så.

Svårt att somna, värk i ländrygg, värk och spänningar i nacke, öm i höfterna framförallt vänster. Rastlös, lätt irriterad och arg. Sen kommer dom mer psykiska, när jag tänker för mycket på Mauritz och att jag formulerar orden tyst i mitt huvud. Mauritz är död. Orden som är så vidriga och jag vill inte säga dom högt. Jag vill inte att det ska vara sant. Då kommer ångesten. Hjärtklappningen ökar, gråten väller ut och andhämtningen blir häftig och jag vill bokstavligen bara krypa ur mitt eget skinn. Jag vill lämna min kropp för den är för obekväm att vara kvar i. Den gör för ont. Sanningen gör för ont.

Vad gör jag för att hjälpa mig själv? Jag försöker tänka på mig själv. Försöker komma ihåg vad jag tyckte var roligt förut och försöker göra de. Matlagning är min fristad. Då tänker jag bara på de och det blir ett resultat en produkt av något jag gör.
Går på bio, fast jag tycker det är jätte jobbigt att vara ute bland folk.
Massage, taktil, bindväv. Få igång cirkulation och få lite må bra hormoner.
Shoppar, mycket onödigt, men det tröstar mig en liten stund.
Skriver, skriver till Mauritz, skriver ner mina/våra minnen, skriver blogg ut till intet.

Jag älskade att dansa........ Det gjorde Mauritz också. Det var så vi träffades 2011. Jag älskade att dansa med honom, dansen är så starkt förknippad med honom. Idag känns det som jag aldrig kommer kunna dansa igen. Vetskapen om att jag aldrig får dansa nära Mauritz igen, lukta på hans hals, känna hans kropp mot min, följa hans steg och trycka min hand mot hans bröst. Känna hans hjärtslag.

Jag önskar jag fick känna hans hjärtslag.

Hur ska jag orka?

Hur ska jag orka? Hur orkar man? När kommer jag kunna se nån glädje eller mening med nånting igen?

Tung dag. Saknar Mauritz så otroligt mycket idag. Klarar inte av att se honom på bild eller tänka på honom för mycket idag. Orkar inte bli så ledsen som jag vet jag kommer bli då. När det inte går att hejda gråten eller ångesten som gör att jag skriker tills rösten spricker. 

Hjärtat trasas sönder om och om igen när tanken på att han inte finns mer och att det här är min verklighet. Det är sönder. Det är trasigt mitt hjärtat. Det är inte helt utan min älskade Mauritz. 

Jobbig reklam

Jag tror att det kan vara pga min situation men det är så fruktansvärt mycket reklam som handlar om dateing, hitta den rätta, mötesplatsen, hitta någon som också gillar att hålla i handen mm mm. Det är klart att det är mycket i min vardag som påminner om Mauritz hela tiden. Men den här typen av reklam gör så jävla ont. Jag hade en som tyckte om att hålla handen. Jag hade en att titta på hemnet.se med och drömma oss bort till ett hus vid en sjö. Inte bara den typen av hittadinlivsparnerreklam men även resebolag som visar lyckliga par på stränder i exotiska länder. Jag och Mauritz var på Kreta en vecka våren -14. Vi konstaterade att det var första gången vi tillbringade så lång tid tillsammans. Vi var nog båda lite nervösa, tänk om vi skulle bli jätteosams. Men det blev vi inte. Vi hade en jättemysig och lyxig vecka och efter vi kommit hem längtade jag till nästa gång vi skulle resa.
Våren -15 kom Mauritz med massa resebroshyrer om caribiska båtresor. Dock var dom lite utanför vår budget och jag hade mycket jobb så det blev ingen resa.

Men många andra resmål kom upp. New Orleans eller Cuba. Jag sa till Mauritz att han skulle älska Cuba. Färgerna, bilarna, värmen och den gamla stilen som fortfarande lever kvar. Vi hade älskat Cuba. Ibland tänker jag att jag måste åka dit själv. Men det skulle kännas smärtsamt utan Mauritz.

Jag kan inte fatta att han inte finns längre. Det är som att jag kommer på mig ibland när telefonen ringer vid en viss tid eller jag får sms att det skulle kunna vara från honom. Men den snabba tanken försvinner lika snabbt.

Idag ska jag på gymmet. Måste det känner jag. Men är helt omotiverad. Men måste.

Vet personen eller inte?

Ingenting är inte lätt, det är det ingen som sagt att det ska vara. Men något jag tycker är svårt är hur jag ska bete mig runt människor som jag märker tycker är jobbigt att jag är närvarande. Det jag gör är att avvika ur situationen. Jag vill väl inte utsätta människor för obehag? Känslan jag får är att jag skulle vara en vandrade smitta som vid blotta närvaro skulle smitta ner människor i min närhet med min så kallade "sjukdom"(mist någon i ett självmord).  Så känns det. Jag får höra att -Så ska du ju inte känna. Men jag känner så. Jag förstår ju att problemet ligger hos mig, men det är jobbigt. Jobbigt är när jag möter nån och tanken i mitt huvud är, vet den här personen vad som hänt? Hur det hände? Och hur jag tror att det kunde hända? Kommer den låtsas som ingenting eller fråga hur är de? Vad svara man på det? Det är ju åt helvete.... det kommer alltid att vara åt helvete eftersom den jag älskar inte finns längre. Men det säger jag ju inte. Jag blir mest stum och vet fan inte vad jag ska svara.
Men det finns nåt som är ännu jobbigare och som jag blir mer frustrerad över. Personer som jag vet vet, låtsas om ingenting har hänt. Som att Mauritz överhuvudtaget inte existerat. Det gör ont.
Det skämtas och skojas och flyter på med vanliga samtal MEN inte till mig. Som att jag inte skulle existera i rummet.

Jag var på gymmet härom dan och i bastun började en främmande kvinna prata med mig och frågade all dagliga saker. Jag kände hur otroligt viktigt det samtalet var . Jag kände mig som en människa för en stund. Inte en vandrade zombie eller sjukdom som jag annars känner mig som.

Nej det är mycket som sätts på prov vid såna här situationer, hur man själv reagerar, hur vänner reagerar, hur jobbet ställer upp eller inte, hur sjukvård och psykiatrin i vårt samhälle funkar eller inte.
Förutom den fruktansvärda känslan av att jag måste fortsätta leva utan Mauritz vid min sida och på sättet/omständigheterna som gör att han inte finns mer, enligt mig den felbehandling som gavs den brist på undersökning som gjordes. Återkommer till det senare inlägg.

Nej nåt som man märker av vid såna här situationer är vilka som är ens vänner. Det kan inte vara lätt att vara nära mig och många uttalar att dom verkligen inte vet vad dom skall säga. Jag fick inte heller någon manual.  Dom vännerna hör inte av sig.... alls sen. Som att jag inte skulle existera längre. Man är glömd och jobbig. En del vänner som jag vet vet har inte hört av sig alls. Det gör ont. Men jag försöker att vara mänsklig och inte känna mig sviken. Det är ingen lätt situation för någon. Dock känns det som det bara skulle bli jobbigare för dom ju längre tiden går.

Jag skriver detta för att om det är någon som hittar hit som mist någon så kommer detta vara ett faktum. Jag fick höra de med. men visst är det tråkigt att inse att dom som man trodde man hade helt plötsligt inte finns.
Sen har jag tur att ha en handfull personer som verkligen ställer upp och bara finns där. Dom som fortsätter ringa fast jag inte orkar svara alla gånger. Dom som jag inte väntade mig skulle finnas där gör de, för mig.

Ni vet vilka ni är. Tack för att ni står ut med mig. Mitt humör, min gråt, min vrede och min förtvivlan. Tack för att jag får prata minnen och dela med mig av planerna som Mauritz och jag hade för vår framtid. <3

Upp och ner

Dagarna går upp och ner. Det är så det kommer att vara. Jag läser väldigt mycket om kroppens reaktioner när man upplever trauma, stress eller chock. Detta för att det blir lättare för mig att förstå vad det är som händer med min kropp och med mitt sinne i den här tunga stunden. Jag tror jag tar det mer ingående vid ett annat inlägg.

Idag har varit ner. Blev ingen träning som planerat och jag har tänkt på Mauritz hela dagen. Jag har tänkt på de planer vi hade som nu aldrig kommer bli av. Det känns så fruktansvärt obeskrivligt. Vi kommer aldrig åka på husvagnssemester igen, åka till Cuba, åka på motorcykelsemester på våran gamla hoj vi köpte tillsammans eller bara helgmysa med en långfrukost med ägg, bacon, smoothies och Arvid Nordqvist Reco kaffe, efter mycket testande så kom vi fram till att det var vår favorit. Mauritz tyckte om mina smoothies. Jag minns hur han steg fram bakom mig och sa -En liten smoothie kanske? Det var hans sätt att önska. Jag gjorde det gärna eftersom han uppskattade det så. -Mmmm... det här var mumsigt Mumsan. Han kallade mig Mumsan ibland.... eller ganska ofta faktiskt.

Jag tror att det är vanligt att när man mist någon, att man blir så fruktansvärt rädd för att glömma. Jag kan känna det i bland, tänk om jag glömmer. Glömmer dom där små sakerna som för många är så fruktansvärt oviktiga när personen lever men som för mig nu är så otroligt viktiga att minnas. Men jag måste och vill minnas allt med Mauritz. Han var som sagt det bästa som hänt mig och jag är så oerhört tacksam över att jag träffat honom. Han lärde mig så mycket om mig själv och fick mig att känna att jag var OK som jag var.

Träna till bättre mående

Vad jag själv sa till Mauritz i höstas när han sa att han brukade bli nere på hösten, när alla löven fallit av, var att han skulle ut och röra på sig. Dagsljus och fysisk aktivitet i minst 30min. Låt bli och ät allt som blir socker i kroppen, undvik gluten. Jag vet inte om han följde mina råd. Jag önskar att jag inte var 45 mil bort och kunde stöttat honom mer. Man kommer alltid klandra sig själv, kunde jag gjort nåt annorlunda? Hade jag vetat att dom övervägde att ta honom till en läkare för att få medicin så hade jag ifrågasatt det kraftigt. Mauritz visste att jag är emot antidepressiva, det löser inget. Problemet är inte i hjärnan, trots att alla läkare mm vill tuta i oss de. Kanske var därför han inte nämnde det till mig till en början. Så mycket som jag/vi pratat om psykisk ohälsa och varför man upplever de.

Som sagt jag vet vad jag måste göra i min situation för att få kroppen att funka igen och få huvudet att fungera igen. Få bort tankar som inte borde vara där. Nu har jag varit och tränat var och varannan dag och det blir jätteskillnad i mående, jag får dåligt samvete för att jag "mår bättre". Men det är inte lätt, jag har ingen som hjälper mig, pushar mig. Men jag släpar mig dit. Roligt att träna är det inte, men nödvändigt. Min kropp behöver det. Mitt huvud behöver det.

Första gångerna jag bestämt mig för att träna gick jag inte ens ner till gymmet för jag klarade inte av de, satt  i omklädningsrummet, duschade och bastade. Åkte hem. Sen fick en jätte förkylning som satt i 1½ vecka. jag har väl inte varit sjuk på åratal. Återigen immunförsvaret på grund av stressen är inget vidare. Detta upprepades 3 ggr. Är det mycket folk i lokalen går det inte, så jag har åkt dit lite tidigare då jag vet det är mindre. Då går det bra. Crosstrainer 40-60min. Det ska inte vara roligt. Det ska göra nytta. Men jag behöver en hel dag för att förbereda mig, annars är det lätt att backa.

Mår du dåligt. DU MÅSTE RÖRA PÅ DIG!

http://självhjälp.se/sjalvhjalp-vid-depression/

Mauritz födelsedag

Idag skulle Mauritz fyllt 29 år. Då hade vi varit lika gamla i några månader. Jag brukade alltid påpeka det stark eftersom jag var äldre. Han brukade alltid säga att jag hade tur som fått tag i lammkött.
Mauritz skulle fått ett armbandsur. Han hade inget och jag visste att han ville ha en repro som vi såg på Sivletto i Enviken. Den hade trekantig urtavla, den var annorlunda. Det gillade Mauritz. Den perfekta presenten tyckte jag. Jag vet inte ska jag köpa en till mig själv? Det blir ju ett minne? Konstigt kanske.... det är mycket som är konstigt nu. Inget känns normalt. Jag känner mig inte normal, varken i kropp eller själ.

Många säger att de jobbigaste när man mist någon så är jul, nyår och födelsedagen det första året värst.
Men idag tror jag att jag har stängt av helt, för jag tror inte att jag orkar bryta ihop igen efter så kort tid. Det kommer när jag ska gå och lägga mig kanske. Det gör det alltid. Mauritz och jag hade alltid daglig kontakt och 90% av gångerna när jag lagt mig och han precis slutat jobba och var på väg hem, det var då vi ringdes. Då var alltid tiden avsatt för vårat dagliga samtal.

Det blir så tydligt när jag lägger mig, att han kommer inte ringa och jag har inte honom att ringa till. Det är en sanning som är så in i helvete jävla svår att förstå och leva med. Jag hatar den.

Det kommer fram mer och mer artiklar med läkare, forskare som studerar vad psykofarmaka gör, riskerna nu och i framtiden. Det är så vidriga studier och jag blir så frustrerad över hur detta tystas ner. Hur detta pågår hela tiden. Att detta drabbade mig. Jag blir så jävla arg och ledsen över att vi lever i den här typen av samhälle.

http://www.vaken.se/?s=psykofarmaka

Tänk om jag hade fått ge dig klockan, tänk om jag hade fått se den på din arm och tänk att jag hade kunnat fråga dig om tiden utan att du behövde lirka upp mobilen ur din vänstra ficka. Tänk om..... tänk om.... tänk om allt var annorlunda. Vad jag önskar att allt var annorlunda.

Grattis på födelsedagen min älskade Mauritz. Saknar dig beskrivningslöst.

Han hette Mauritz

Jag kommer skriva hans namn. Jag känner att jag måste de i den här bloggen. Min älskade pojkväns namn var Mauritz.

Mimmi och Mauritz, det var vi. Många skojade och sa -där går hennes Mauritz. Syftade på H&M. Många sa till oss att vi var ett sånt fint par och vi passade så bra tillsammans. Självklart kan det ju vara sånt man bara säger. Men vi var fina tillsammans och tyckte om att matcha kläderna med varandra när vi åkte på dans. Att fixa till sig innan var halva nöjet tyckte vi. Vi hade så många gemensamma intressen, lika värderingar och vi hittade nästan alltid på saker tillsammans när vi väl sågs. Mauritz och jag var särbos, det var 45mil mellan oss. Antingen åkte vi till varandra eller så brukade vi mötas och campa med husvagnen eller bo på hotell någonstans i mellan/nedre delen av Sverige där det var dans eller nostalgi träff just den helgen.

Mauritz och jag träffades just genom dans. Det var dansbandsveckan 2011 som vi dansade första gången. Det är en sån danskväll jag aldrig kommer att glömma. Vi hade så himla kul, spexade och dansade runt i flera timmar. Men det skulle dröja till augusti 2013 som vi faktiskt blev ett par.

Mauritz betydde allt för mig. Han var mitt allt och jag kände mig så lyckligt lottad som fått träffa honom. Jag kan inte förstå att Mauritz inte finns kvar hos mig längre. Jävla SSRI!! Jävla biverkningar!
Nu känns allt så jävla hemskt. Overkligt, jag hatar den verklighet som jag lever i. Jag känner mig inte hel längre. Jag känner att jag har svårt att acceptera den verklighet som jag lever i. Det som hänt känns om det inte hade behövt hända.

Dagens form: Idag känner jag mig tom, inte mycket tankar alls. Det går väldigt upp och ner. Jag saknar honom så fruktansvärt att det skär i varje cell av min kropp.

Varför denna blogg?

Vart ska man börja? Hur börjar man förklara att ens liv stannade den 9:oktober 2015 klockan 18:16? Att få samtalet som man aldrig kommer glömma, samtalet som gjorde att mitt hjärta gick sönder, det låter klyschigt men det är fan precis så det känns.

Jag har inte riktigt bestämt vad jag kommer att välja skriva i den här bloggen. Jag tänker att det får komma som det kommer utifrån min dagliga form och fundering.

Jag ser inte mig själv som någon skrivare.  Det är nog en blandning av att jag uppmanats skriva för att man behöver "få ur sig"och att skriva kan vara bra för mig i min bearbetning och att jag anser att jag har en historia som jag känner att jag måste berätta.

Berätta om den mardröm som jag befinner mig i......... men aldrig vaknar upp ur.