NLP Hypnos

Min samtalshjälp består idag av psykologen på vårdcentralen. I gång i månaden, ca 1 timme. Jag har gett upp. Gett upp att få hjälp på Närpsykiatrin. Känslan av att dom inte vill ha mig där var väldigt tydlig. Dom la över ansvaret på Vårdcentralen som innan lagt över det på Närpsykiatrin. Jag förstår inte varför dom lät mig vänta i 4 månader på ett samtal om dom visste att det inte skulle ge kontinuerliga samtal? Så jävla uppgiven och känslan av att ingen vill hjälpa mig gör mig så jävla orolig. Vad händer nu? Känns som jag bara går i det tomma.

Men mitt i allt detta träffar jag en bekant till min mor som i sin tur känner en som håller på med NLP och Hypnos. Jag har träffat henne två gånger. Hon vill hjälpa mig. Jag är så fruktansvärt tacksam att jag fått träffa henne, gråta hos henne. Berätta om mitt livs bagage som jag inte orkar bära på längre.
Stunden med henne handlar mer om att försöka hitta och beskriva den Mimmi som en gång fanns. Den levnadsglada, omtänksamma, kreativa, roliga, dansanta, sociala och självsäkra. Den Mimmi som jag blev när jag hade Mauritz i mitt liv. Jag vet inte vem jag är utan honom. Men det är svårt. Hon ställer svåra frågor. -Vem är Mimmi? Jag vet inte det idag. Jag vet vem hon var. Men hon är inte här. Ibland kan det komma några sekunder ibland nån minut då hon tittar fram. Ett leende, ett skämt, ibland sjunger hon med tyst i en refräng på nån låt som spelas på radion. Men det är inget som håller i sig,
Jag har inte provat hypnosen än. Kanske är jag rädd. Man har sett för många filmer och på nåt vis tror jag att hon kommer radera mina känslor och minnen eftersom hon vill hjälpa mig att sorgen inte ska bli lika tung för mig att bära. Det går inte till på det viset, men känslan av att jag skulle förlora allt i mitt huvud är så skrämmande att jag helt enkelt inte vågar.

Hon ska försöka hjälpa mig. Det är med små steg. Jag har inget att förlora känner jag. Eftersom jag lever, så måste jag ge det en chans.


Vill du veta mer om NLP och Hypnos? Lyssna på Stina Wolters program är ca 1,5h.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/701948?programid=4604

Lägenheten igen

Så otroligt rastlös fast huvudet är tomt. Har varit en skitjobbig helg. Var tillbaka till min lägenhet. Minnen. Fotografierna på oss sitter kvar och pryder kylskåpet. Sitter fast med dom fina pastellfärgade magneterna. Där sitter en bild på oss som Mauritz skickade till mig till min födelsedag förra året. Det är 1 år sedan jag fick det. Grattis min fina hade han skrivit. På bilden har vi klätt upp oss och ska på dans. Vi matchar varandra med våra skjortor. Jag har en skjorta med flamingos på. Jag fick den av Mauritz året innan på min födelsedag. Jag bar den på begravningen. Det är märkligt. Vad jag skulle ha på mig på begravningen var självklart och jag funderade inte ens. Jag vet ju vad han hade på sig i kistan. Det var jag som fick välja. Jag visste vilken som var hans favorit skjorta, smycken, skor. Vi matchade varandra även den dagen.

Jag märker hur jag håller mig från att sitta och älta högt. Ingen kommer ju orka med mig. Det får stanna i huvudet. Men efter helgen är huvudet tomt.
Jag har varit så otroligt trött på dagarna, klump i halsen, illamående, ont i bröstet och olustkänsla. Men måste ju tillbaka till lägenheten, måste känna efter fast det är jobbigt.

Jag vet inte om jag kan säga att det var skönt att sova i min säng, men den är alla fall min. Tänker på första gången Mauritz sov hos mig. Han höll om mig, jag grät. Jag har haft det jobbigt med närhet sen innan. Fast jag grät och hade panikångest höll han om mig, han fanns för mig från dag ett.
Man fastnar i tankarna att han kommer aldrig hålla om mig igen och jag kommer aldrig hålla om honom. Turas om. Som vi brukade. Jag älskade att gå och lägga mig bredvid mannen i mitt liv.

6 månader av helvete

Idag är det 6 månader sen Mauritz försvann från mig, oss. 6 månader sen jag var så nära den bristningsgräns av vad ett hjärta, en kropp, en människa och en själ klarar av. Hur ett telefonsamtal kan komma att förändra hela ens liv, hela ens vardag och ifrågasätta hela ens existens. Tolv minuter över sex gick mitt hjärta sönder. Luften försvann ur mina lungor och en skarp smärta i bröstet vred som en kniv. Kniven kommer tillbaka ibland. Idag är en sån dag. Den sitter där vid varje andetag. Gör sig påmind. Förvisso är den bara en tiondel av vad jag kände då. Då när hjärtat stannade. Men den sitter där. Letat sig in mellan två revben och sticker till.
Jag försöker hålla mig sysselsatt idag. Är rädd för att bli sittandes. Tröstäter, en gammal inlärd vana från mitt tidigare liv. Går omkring. Åker till en bekant och dricker kaffe. Har sminkat mig mer idag än vad jag brukar. Ingen annan vet vad det är för dag idag. Jag döljer det bra. Med ögonskugga och mascara ser jag vanlig ut. Jag bytte örhängen idag, tog på mig ett par som jag fick av Mauritz när jag fyllde år och som jag hade på begravningen.

Ikväll ska vi på middag, jag har gjort efterrätt. Känns bra att inte vara hemma själv med mamma en kväll som denna. Vardagliga samtalsämnen kanske kommer avlösa varandra.

Drömmar

Varje natt innan jag ska sova viskar jag ut i det tomma. -Snälla, låt mig få drömma om dig. Men jag drömmer inget. Jag slutade drömma för tre år sedan, efter jag la om kosten.
Efter att detta hände har jag drömt 2 gånger.
Men i morse var jag i det tillståndet då man är så pass vaken att man kan påverka vad man tänker/drömmer. Jag "drömde" om Mauritz. Han stod och strök en av sina skjortor ute i en trädgård. Som om vi var campingsemester. Det var som att det som hänt bara hade blivit ett försök och vi hade fortsatt med frågan hur vi skulle optimera hälsan. Jag hade flyttat ner och in i Mauritz hus. Jag hade fått hans föräldrar att äntligen förstå hur otroligt viktigt det är med vad man äter för att försöka må optimalt och vi var alla på samma plan och ville hjälpas åt.
I drömmen såg jag Mauritz hållningen och rörelsemönstret var ju där. Han levde  i min dröm, han var liksom där. Han fanns. Jag vaknade till och grät. Grät när jag ser t-shirten på kudden. Varför ligger den där och inte Mauritz själv?

Still Alice

Satt och zappade framför tv:n. En film som jag sett bitar av som jag nu såg från början.
"Still Alice". Handlar om en kvinna i femtio års åldern som får tidig Alhzeimers. Jag får tanken som ibland kommer till mig. Hon glömmer. Precis som det känns som jag glömmer allt som hänt, att Mauritz inte finns längre, dom dagarna som går utan att jag gråter.
Jag har till och med tänkt ibland när verkligheten känns så förjävlig och meningslös. Jag önskar att jag kunde glömma allt. Allt. Minnet gör för ont. Tänk om jag kunde vakna upp och allt var borta. Jag får dåligt samvete och skäms att jag överhuvudtaget låtit den här tanken passera i mitt huvud. Jag vill ju aldrig glömma. Aldrig glömma det jag och Mauritz hade, vad vi upplevde tillsammans eller känslan av hur det kändes när vi kysstes. Jag får sån ångest ibland när jag inte kommer ihåg. Kommer ihåg småsaker, uttryck han hade eller när man inte riktigt kan komma ihåg den fysiska närhet av en kram. Personer säger att alla fina minnen kommer tillbaka och du kommer att minnas allt. Hur vet dom de? Vet dom vad dom pratar om?
Usch det gör så ont. Hans t-shirt ligger på kudden. Jag luktar på den varje natt. Men den ligger hopvikt. Luktar bara en kort stund för jag är rädd att doften skall försvinna. Livrädd. Jag vill aldrig den ska försvinna. Han får aldrig försvinna från mig.

Minnen och ilska

Jag har haft så mycket minnen det senaste dagarna, tror att det rördes igång av föreställningen som var på svt. Är som korta sekvenser från Mauritz och min semester vi hade förra sommaren som kommer upp och gör sig påminda. Minnen som jag är så tacksam över att jag har idag. Jag har nog inte förstått att jag aldrig får semestra med Mauritz igen. Hur kan ett år vara det bästa och det värsta i sitt liv på samma gång?
Eller så är det för att det börjar bli vår och sommar. Då brukade vi alltid ha något inplanerat. Danser vi skulle på, nostalgihelger och diverse event som börjar rulla igång nu på vårkanten.
Nu har jag bara psykologsamtal inplanerat. Samtal som cirkulerar runt hur mycket jag hatar mitt liv. Jag hatar att läkare inte lär sig hur kroppen fungerar. Jag hatar känslan över att det inte hade behövt resultera i den här utgången. Hur fan lär man sig leva med vetskapen jag har idag? Det är som den äter upp mig från insidan, gnager på mina ben och jag blir så ursinnigt arg. Jag hatar vårat samhället och vad det gör med oss människor.
Det känns som jag går i en bubbla. Det är inte många som vet vad jag vet. Många har ifrågasatt mig eftersom tanken på att ifall det vore sant skulle ju innebära att vi har levt i den största av lögner. Men det är just det vi gör.

Jag är arg. Man måste få vara de. Ibland blir jag arg på Mauritz också. Inte för att han gjorde det som han gjorde. För han var inte sig själv sista veckan. Kemikalier i hans hjärna påverkade hans beslut.
Nä jag blir arg på honom för att vi tillsammans hade kommit fram till vad som hänt och hur det stod till i hans kropp. Han sa själv att det där stämmer ju på mig. Varför kunde han inte fråga mig igen hur han skulle göra? Varför lät han sig övertalas att se en läkare när han inte tyckte att det behövdes? Jag blir galen av alla jävla varför som dyker upp i mina tankar.

Allt handlar om kroppen och så mycket handlar om tarmens hälsa. Man börjar förstå det runt om i världen. Det är bara så jävla synd att svenska unga läkare lär sig den gamla skolan att behandla symptom istället för att se till det underliggande problemet. I Mauritz fall och i många andras säkert 65% av Sveriges befolkning så är svaret en Candida överväxt. Det är något jag lidit av själv. Haft samma symptom som Mauritz och mått lika i huvudet. Därför visste jag ju vad som behövde göras i Mauritz fall. Känslan över att ha varit otillräcklig tynger mig väldigt. Alla säger de att du får inte klandra dig själv över vad som hänt. Men det är lätt för dom att säga. Jag har haft facit i handen, jag förstod varför hans kropp var i obalans. Nu sitter jag här med en vetskap så stark att det inte hade behövt vara såhär.

Gud vad jag saknar honom. Jag vet inte vem jag är utan Mauritz vid min sida, som alltid stöttade mig och som älskade mig.
Vilsen är bara förnamnet.


Läs på om Candida är mitt tips till alla!!!