Midsommar

Nu var det länge sedan jag skrev. Men i morgon är det Midsommarafton. Tydligen något som skall firas. Jag ska hjälpa till i en servering, får se hur det går. Hoppas ingen pratar med mig. Känner igen mig. Det var ju 10 år sedan jag bodde här, på min uppväxtort. Känns som jag hamnat här mot min vilja. Men måste ju vara någonstans. Inget känns som hemma. Ingenstans får jag ro.

Förra midsommar kom Mauritz till mig och vi såg på en traditionell pjäs som spelas varje år. Dessutom var vi på ett typiskt midsommarfirande a la Dalarna. Jag hade dräkt som jag lånat. Jag kommer ihåg når jag hade tagit på mig så sa Mauritz att jag var fin och att han också hade velat ha dräkt. Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Trodde verkligen inte att han ville ha daladräkt när han var från halland. Han hade sin favorit skjorta med vita jeans istället. Han var så fin.
Men jag fick dåligt samvete över att jag inte ens frågat om dräkt till honom.
Kommer det här dåliga samvetet någonsin försvinna?

Jag har kommit in i en period då jag fattar ingenting. Jag fattar inte att det som hände i oktober verkligen har hänt. Att Mauritz inte finns längre. Jag väntar fortfarande på att han kommer ringa straxt efter elva då han är på väg hem från jobbet.

Tiden går så jävla långsamt. Det är outhärdligt. Önskar jag fick vara gammal och hade levt klart mitt liv. Så jag slapp oroa mig för allt hemskt som kanske kommer hända.
Kvällarna och helgerna är värst. Ensam, inget att göra, vill inte göra något, känns som jag bara sitter i nåt förvaringsbås och tiden skall bara gå.

Hoppas jag klarar av att hålla ihop i morgon för allas skull.

en sån dag

Idag har det varit en sån dag. En sån dag då hjärnan är helt tom. Den jobbar frenetiskt på att försöka se möjligheter........ framtid. Den jobbar hårt. Som den inte orkar tänka på Mauritz, mina känslor eller vad det ska bli av mig i framtiden. Jag har lärt mig hur natten kommer bli till följd av detta. Dålig. Brukar inte kunna sova. Gråter utan hejd, panikångesten som ett brev med posten, vandrar i cirklar över golvet och önskar att jag kunde krypa ur skinnet. Att jag kunde krypa ur detta helvete som skall kallas liv.

Till slut brukar jag somna.... när klockan hunnit bli 3 eller 6.
Alla pratar om de olika faserna som jag ska gå igenom eller befinna mig i. Man vill så gärna stoppa in mig i ett fack så man kanske ska veta hur man skall vara kring mig. Nu är det inte så många som jag har kring mig och med alla menar jag läkare och psykolog. Men det känns som det står still. Jag fattar fortfarande inte att jag aldrig kommer få träffa se eller röra vid Mauritz igen. Det gör så ont att jag måste påminna mig om det. Ibland måste jag se honom på bilderna, när han ligger i kistan. Jag minns och förstår då. Det kanske låter konstig att jag tog bilder. Men jag ångrar det inte. Jag ångrar inte att jag såg honom en sista gång.

Skulle skicka ett Riktigt Vykort idag via postens app. Fanns tydligen en historik kvar där jag kunde se alla vykort jag skickat och när. Första vykortet jag skickade till Mauritz aug 2013 efter jag hittat en bild på när vi dansar. Vi är så fina, förälskade. Mina vykort som jag skickat fick följa med Mauritz i kistan. Ville att en liten del av mig och våra äventyr skulle vara med honom dit han skulle.

Hittade även vykortet på oss som vi skickade till hans familj när vi var på Kreta 2014. Det blev inte fler vykort från dom platser som vi tänkt att vi skulle till. Det blev inte fler. Jag önskar att det blivit så många fler.

Det så kallade livet fortsätter

Har varit dåligt med skrivande på senaste tiden. Är nog flera anledningar till de. Har kommit in i en period då jag helt enkelt inte bryr mig. Jag bryr mig inte om nånting. Jag orkar inte ta mig för mycket. Gör försök med att måla om någon stol och göra nya dyner, dagar som funkar bättre. Men allt känns så meningslöst.
Maten smakar inget. Den lilla glädjen jag försökte hitta igen när det kommer till matlagning finns inte där. Kommer den någonsin komma tillbaka?

Känner mig sviken av vissa "vänner". Har hamnat flera gånger i att så mycket energi har lagts på att försöka förstå varför dom säger eller gör på vissa sätt. Jag orkar inte bli sviken gång på gång. Jag orkar inte försöka sätta mig in i deras tankegång. Jag känner bara att det enklaste är att skita i att ha kontakt med dessa så kallade vänner. Jag blir bara ledsen.

Jag intalar mig själv hela tiden - ja du är själv och det är bäst om du är det. inga förväntningar, inget att leva upp till( att vara den som jag var innan allt hände). Hon finns inte längre.

Detta var inget upplyftande inlägg, jag förstår det. men det är min verklighet just nu. Den är bara mörker. Ensamt och mörkt.