Saknaden

Saknar honom så jävla mycket. Helgerna är värst, ifall jag måste rangordna. Känner mig så ensam, vilsen och rädd. Rädd för hur mitt liv kommer bli. Klarar inte av att tänka på nån framtid. Blir bara så ledsen. Ledsen för att den inte kommer delas med min älskade Mauritz. 

Radio

Idag lyssnade jag på nån lokal radiokanal. En slump, men när jag slog på började dom prata om äkta kärlek, när man vet att man träffat rätt. 

Personer mailade eller ringde in och berättade hur dom visste att dom hade träffat DEN rätta. Den som man vill dela livet med. Kände igen mig i allt. Jag tänkte på första gången jag såg Mauritz. Han dansade och jag fick en sån wow känsla. Tänk om jag fick dansa med honom. Det fick jag sen. 

Jag tänkte på vår första kyss två år senare. Vi dansade tätt intill varandra i en foxtrot. 

Allt kändes så avspänt med Mauritz från dag ett, våra tankar var ibland skrämmande lika om väldigt mycket. Delade intressen och gjorde drömmar. 

Radioprogrammet gjorde mig smärtsamt påmind igen på vad jag inte längre har i mitt liv. Vår kärlek. Mauritz, min andra hälft. Min tvillingsjäl. Jag känner mig inte hel.

Det onda i hjärtat, det tunga över bröstkorgen och klumpen i halsen sitter där hela tiden. 

När man inte vet hur mycket man orkar

Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv. -Hur mycket mer av detta helvete kommer jag orka?

Men jag kliver upp, fast jag inte ser nån mening med det. 

Jag äter frukost, fast jag inte har nån aptit. 

Jag försöker gå på en promenad, fast att stegen är så tunga att det känns som jag släpar mig fram. 

Jag andas, fast att andetagen inte känns som det naturligaste i världen längre. Som att varje andetag är en enorm ansträngning. Det känns som den där tyngden, den som trycker över min bröstkorg från och till hela tiden är mer påtaglig. 

Igår kväll när jag gick och la mig. Lyssnade till mitt hypnos/meditations spår. Jag orkade inte göra det som jag ska göra till rösten på cd spåret. Jag hade ingen ork. Jag hade gråtit nästan hela dagen. Samma idag. Gråter från och till hela tiden. Klandrar mig själv. Tänker på om man kan dö av brustet hjärta. Hur mycket mer klara mitt hjärta? Det känns annorlunda där inne. Där inne i bröstet. Jag är mer trött nu. Trött och vill sova. 

Lyssnade på en podd. Om att andas rätt. Gör mig medveten, kanske det hjälper. Mauritz sjukdom gjorde att han alltid andades genom munnen. Han kunde inte andas bara genom näsan. Tänk om han inte hade haft sin sjukdom, hade fått bättre förutsättningar. Hade han varit kvar då? 

http://www.halsosnackmedlottaochvictoria.se/podcast/13-anders-olsson-andetagets-makt-over-halsan/

Ett steg i taget. Jag upprepar detta hela tiden. Tänk inte på framtiden.... Ett steg i taget.