Jag vill inte förstå.

Det är bara dagar till det har gått ett år. Jag är så fruktansvärt ledsen ikväll. Känslan att inte veta vart jag ska ta vägen. Jag saknar honom så mycket och jag förstår inte att det snart gått ett år. Jag får som en panikkänsla när jag tänker på de. Det känns som det bara var någon månad sedan som jag kysste honom. Jag minns allt så tydlig sista gången vi sågs. Vad vi åt, vilken film vi såg, vilka låtar vi dansade till och vad vi pratade om. 

Jag lyssnar på P3 på dagarna och häromdagen intervjuade dom en tjej som var bipolär. Tanken har slagit mig ifall Mauritz kunde vara de. Men det stämmer inte riktigt. 

Men hon som blev intervjuad berättade om när hon fick sin diagnos och hon började äta medicin. Hon sa att hennes "sjukdom" och självmordstankar blev så mycket värre när hon började med tabletterna. Hela hennes första år var fruktansvärt sa hon. 

Jag hamnar i de tänket igen. Att detta hade inte behövt hända. Att vi förlorat Mauritz i onödan. Jag önskar så innerligt att han aldrig ätit cipralex utan hade fått prata med någon. 

Sista dansen

Idag är det ett år sedan och sista gången som jag och Mauritz dansade. Han hade sina vita jeans och ljusturkosa t-shirt som han köpt på Zara innan vi åkte på vår Kretasemester året innan. Han var så fin. Jag kommer ihåg att innan vi åkte stod jag och tittade på honom och sa åt honom hur fin han var. På dansen ville de flesta damer/tjejer dansa med honom. För så duktig och utmärkande var han. Han hade sin egna stil och tillsammans var vi grymma på dansgolvet. 

Vad jag saknar att vara i hans armar. Att följa honom i dansen, se det där leendet och dom höjda ögonbryna. 

Jag har inte dansat på snart ett år. Jag älskade att dansa och dans var en stor del av mitt liv. Nu finns den inte där och det är inget jag känner att jag klarar av. Vetskapen av att det var så vi träffades, vårat gemensamma intresse och känslan att dansa med någon man älskar. 

Mauritz älskade att dansa, tänk att dansen förde oss samman år efter år tills vi blev ett par. 

Många danser med Mauritz på olika event och ställen i Sverige bär jag i mitt hjärta för alltid. Saknar dom som aldrig kommer bli av. 

När ångest blir vardag

Den 22 aug kom det smygande...... till att eskalera till ett illamående som sitter i. I olika styrka under hela dagen. Konstant. Känns som jag ska spy när jag gör nån form av ansträngning eller lutar mig fram.  Det är som det vore ett lock i halsen. Kan inte andas djupa andetag. Det tar stopp. Känslan av att kolsyra i bröstet och hjärtat slår fortare fast att det inte gör de. Domningar och stickningar i armar och händer. 

En kväll förra veckan låg jag i soffan. Orkade inte göra nånting på hela dagen men ändå slog hjärtat fort. Tanken som kom och var så övertygande att jag faktiskt trodde att jag höll på att dö. 

Känslan kommer nu var och varannan dag. I kön på mataffären. I bilen eller när som. 

Äta går inte heller nå vidare. Får inte ner speciellt mycket. 

Panikångest säger dom på vårdcentralen. Är detta min vardag nu? Var kom den ifrån? Orkar inte min kropp detta längre? 

Jag önskar ingen detta. Vet inte vad jag ska göra åt det. Försöker att ta det lugnt. Andas lugnt. Inte tänka för mkt. Inget hjälper. 

Hjärtat som inte orkar

Ofta frågar jag mig själv. -Hur länge kommer mitt hjärta orka? Är det så här det känns när det inte gör det längre? Konstant illamående, klump i halsen och värk i bröstet. Som hugg och stick. 

Försöker släpa mig ut på promenad eftersom psykologen verkligen tycker de. Men en promenad på 40 min gör att mina ben knappt bär mig resten av dagen. Det är som jag snubblar fram och det finns ingen ork. Som mina händer inte lyder och jag tappar saker. 

Jag är så fruktansvärt ledsen. Ledsen över allt som hänt och över hur mitt liv blev. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av att komma på fötter igen och se nån glädje i livet igen. Allt känns så meningslöst. 

Snart tio månader

Det har om bara nån dag gått tio månader. Tio jävla månader. Känslan är att det hade lika gärna bara varit för några veckor sedan. Ibland vill jag bara att tiden ska gå så fort den bara kan. Att det hade gått 5 år eftersom människor säger att det kommer kännas bättre. Många vet inte vad dom pratar om. Dom säger det man ska säga. Det man har lärt sig säga till en människa i sorg. 

Det känns annorlunda i hjärtat nu. Själva chockfasen har väl börjat gå över. Istället kastas mina känslor upp och ner likt en berg och dalbana. Jag kan inte fatta. Jag kan inte acceptera att livet blev så här. Av vilken anledning Mauritz inte finns hos oss längre. 

Det har varit semestertider för dom flesta. Jag är jätteglad för mina närmaste att deras liv fylls med glädje och upptåg tillsammans med deras familjer och respektive. Kanske är det just därför som jag känner mig så fruktansvärt ensam. Och i ärlighetens namn är det fruktansvärt jobbigt att se att livet fortsätter för alla andra. 

Tänker på var jag och Mauritz hade semestrat om allt var som det brukade. Troligtvis husvagnssemester, dans och nostalgifestivaler. Det var vår grej. Jag älskade att packa in i Mauritz husvagn som kom att vara vårt hem under nån vecka ofta hade vi min amazon som dragbil. 

Jag har tänkt mycket på vår första dejt vi hade för 3 år sedan och hur det kändes när han kom gående mot mig när vi inte setts på flera veckor. Hur allt kändes så rätt från första början. 

Nu känns allt bara fel, ser fortfarande ingen mening med nåt. Känns som jag bara vill slå ihjäl tiden med oviktigheter som saknar betydelse och som inte involverar andra människor. Orkar inte med prestation, krav och ansvar. 

Mauritz du är så fruktansvärt saknad.  Jag blev kvar utan dig, men du tog mitt hjärta med dig. Älskar dig. 

5 år

Idag för precis 5 år sedan såg jag Mauritz för första gången. Idag har det minnet varit så tydligt och hur jag tänkte när jag såg honom.

Det var dansbandsveckan i Malung och jag stod vid dansbana 3 och såg över huvuden och axlar för att kunna snegla in på dansgolvet. Där dök han upp på dansgolvet. Röda byxor och välkammad pompadour frisyr. Han gled över dansgolvet i en foxtrot. Jag kommer i håg hur jag inte kunde slita blicken från hans fötter och häftiga myggjagare. Hans stil var alldeles egen och jag tänkte. -han skulle jag vilja dansa med, men i samma sekund insåg jag min begränsning. Jag var ju inte alls sådär duktig. Jag ville inte göra bort mig. 

Arvingarna spelade och låten tog slut. Plötsligt stod han snett framför mig till höger. Skulle jag våga...... Jag vågade och knackade på hans vänstra axel, frågade om jag fick lov. Ja visst sa han. 

Det var trångt på dansgolvet och jag var jättenervös. Mauritz såg sig om väldigt mycket eftersom det var väldigt trångt. 

Det gick inte så bra att dansa. Vi dansade två bugg och tackade sedan för dansen. Det kändes lite tråkigt att det inte gick så bra. Inte visste jag då att han skulle bjuda upp mig kommande kvällar och vi skulle dansa i timtal. Vi fann varandra i dansen på en gång och hade så roligt. En dansupplevelse jag aldrig glömt. 

Dans känns idag som något väldigt långt bort. Jag älskade att dansa. Jag älskade att dansa med Mauritz. Vi hade en så speciell dans stil att vi ofta fick beröm och kommentarer av andra på dansgolvet. Att vi var så fina tillsammans och skulle fortsätta köra vårt eget race. Jag orkar och klarar inte av att köra loppet själv. Tänker på alla minnen som jag har med Mauritz som är kopplade till dans och dansbandsveckan. 

Jag tror att många letar nog efter honom för en dans dessa kvällar denna vecka. Om dom visste att det var förgäves. 

Mauritz älskade att dansa, han kunde åka bil själv i timmar för en danskväll. Han dansade på sitt sätt och förde så tydligt att alla kände sig som proffs. 

Idag är en sån dag igen att det känns som om det är omöjligt det som hänt. Som att min hjärna måste stänga av för att jag överhuvudtaget ska kunna överleva dagen. 

Om

Om Mauritz hade funnits kvar idag hade han kommit till mig i en av sina många bilar. Troligtvis sin gamla Saab. Bådas semester hade med säkerhet börjat. 

Vi hade gjort oss  i ordning i matchande kläder och gått på gala kväll. Följt av dans i timtal. 

Idag är mitt huvud tomt. Finns inga känslor idag. Känner mig död. Huvudet värker sen tidig morgon. 

Just den här veckan som kommer finns det så många -Första gången. Första gången jag såg honom, första gången vi dansade, första bilden jag tog på honom, första gången vi kysstes. Första gången vi sov bredvid varandra. 

Saknar hans närhet att det hugger och sticker i mitt bröst. Hans doft. Hans beröring. Hans röst. Hans steg. 

Mauritz, jag önskar att det hade varit du och jag för alltid. Tillsammans mot strömmen, som vi brukade säga. 

Jag är tom. Trasig. Ofullständig utan min älskade.