Det har om bara nån dag gått tio månader. Tio jävla månader. Känslan är att det hade lika gärna bara varit för några veckor sedan. Ibland vill jag bara att tiden ska gå så fort den bara kan. Att det hade gått 5 år eftersom människor säger att det kommer kännas bättre. Många vet inte vad dom pratar om. Dom säger det man ska säga. Det man har lärt sig säga till en människa i sorg.
Det känns annorlunda i hjärtat nu. Själva chockfasen har väl börjat gå över. Istället kastas mina känslor upp och ner likt en berg och dalbana. Jag kan inte fatta. Jag kan inte acceptera att livet blev så här. Av vilken anledning Mauritz inte finns hos oss längre.
Det har varit semestertider för dom flesta. Jag är jätteglad för mina närmaste att deras liv fylls med glädje och upptåg tillsammans med deras familjer och respektive. Kanske är det just därför som jag känner mig så fruktansvärt ensam. Och i ärlighetens namn är det fruktansvärt jobbigt att se att livet fortsätter för alla andra.
Tänker på var jag och Mauritz hade semestrat om allt var som det brukade. Troligtvis husvagnssemester, dans och nostalgifestivaler. Det var vår grej. Jag älskade att packa in i Mauritz husvagn som kom att vara vårt hem under nån vecka ofta hade vi min amazon som dragbil.
Jag har tänkt mycket på vår första dejt vi hade för 3 år sedan och hur det kändes när han kom gående mot mig när vi inte setts på flera veckor. Hur allt kändes så rätt från första början.
Nu känns allt bara fel, ser fortfarande ingen mening med nåt. Känns som jag bara vill slå ihjäl tiden med oviktigheter som saknar betydelse och som inte involverar andra människor. Orkar inte med prestation, krav och ansvar.
Mauritz du är så fruktansvärt saknad. Jag blev kvar utan dig, men du tog mitt hjärta med dig. Älskar dig.
